Från min generation.

 

Tiden

Lördagen var en av de typiskt bistra vinterdagarna. Söder var halvtomt, klockan var fem minuter i ett, lunchtid, men för oss, det vanliga gänget, var det kaffetid på Twang på Katarina Bangata. Varför vi valt Twang är svårt att säga: Kanske för att det är ett av de få kaféer som inte är invaderade av snygga människor med datorer? Det är ganska rustikt och schabbigt, kanske påminde det oss om oss själva: Det var det vanliga gänget, arkitekten, filosofen, socialarbetaren, den gamle rektorn, Brusselarbetaren, Sl-jobbarn, lärarna och några fotografer. 

Det var vår vana att träffas så här, som ett sätt att överleva den här tiden som började med pandemin, sedan följdes den pärsen upp med krig, galningar och den envisa nedmonteringen av vårt land. Snart var Mello det viktigaste, men det skulle vi aldrig acceptera, och kanske var det därför vi satt tillsammans runt borden och tittade ut över Katarina bangata där träden väntade på sina vårlöv och vi väntade på att en dag få kliva ut i solen och njuta av fikat på trottoaren.

Det var ett tag dit. Jag brukade ta någon bild varje dag på väg till fiket och när vi satt på fiket. Egentligen var det väl inga bilder att räkna med, det var en svag tid i min fotografiska karriär. Mina bästa bilder under den här tiden tog jag i Grekland, det lockade mig mer, och bilderna jag tog där hade mer lycka och skönhet i sig än de svenska. 

Jag kände mig ganska hemlös men vännerna, fikat, de två timmar vi brukade sitta var dagens viktigaste stund. Efter fikat gick jag hem och badade och efter det blev det någon timme med bilderna.

Egentligen var de här fikabilderna som jag till 99 procent tog med min mobil, en förlängning av allt arbete jag gjort tidigare. Jag skaffade mig vänner, alla mina bilder handlar om vänskap. Det kanske viktigaste i min fotografi är att förmedla något, dela med mig av mina tankar och de tankar jag erbjuds. Fotografi är väldigt enkelt, frågan är om man ens ska försöka tänka tanken på att man ska leva på det? Visst, en dag blir ens bilder värda mycket. Jag trodde länge att jag skulle erbjudas något vackert av Staten, att man skulle erbjuda mig en jätteutställning men nu har ju staten abdikerat och jag har tappat tron på det hela. De privata initiativen kommer aldrig att erbjuda mig något och det är skit samma, Staten gav mig en sk Författarpenning, betalt för alla böcker jag gjort, ett stipendium jag hade i tjugo år. Det var vackert och tacksamt.

Vi sitter där i surret på fiket, vi är ett åldrat gäng och vi omringas snart på de andra borden av unga drömmande människor. Jag är lite avundsjuk på dom, samtidigt som jag inte alls avundas dom. Hur fan ska de kunna göra något av sina liv med de villkor som idag erbjuds? De måste alla krypa till korset pga ekonomiska skäl. De behöver tänka till, skapa nya livsvillkor. Precis som vi gjorde men de ska inta avsluta liven som vi gör, i totalt fall. 

Jag borde älska fotografi, men jag gör inte det. Jag älskar historier, berättandet, förmedlandet av tankar, kärlek och ledsamheter. Fotografi är bara ett medel, att skriva är både enklare och effektivare, men att skriva och fotografera är kanske den ultimata mixen. 

Det mörknar utanför fönstret.Jag sitter med mina vänner. Hur många finns kvar om fem år, tio år? Ingen vet, men jag vet, att de bilder jag tog och de berättelser jag skrev, kommer att finnas kvar och kanske Staten då är intresserade, om nu Staten finns då. I väntan på det fortsätter jag att lyssna på mina vänner och ser hur träden på Katarina bangata ruvar i den mörknande eftermiddagen.