Barbarela

 



Jag är arton år på den här bilden. Vi var ett gäng på Mallorca. Det är ett år innan min styvpappa dör och jag har redan förstått vad mittt liv ska bli i framtiden. Det blev en kort första resa, blev kär i en spanjorska och på den vägen skulle det fortsätta.


Varje gång då jag senare kom tillbaka till Mallorca hade min mor långsamt börja försvinna in i ett töcken. Då tänkte jag på nattklubbarna på Plaza Gomila, lyxiga Titos och några andra. Jag närde en dröm att jag någon gång skulle kunna ta med mamma, sätta henne på en stol vid ett bord. Vi skulle dricka och äta gott och hon skulle få röka sina Ritz utan filter i ett snyggt cigarettmunstycke i silver. Det var en dröm jag närde. Hon fick aldrig chansen. Hon tynade långsamt bort och drömmen blev aldrig genomförd.


Plaza Gomila, var min plats på Mallorca. Jag var där ofta, alltid på vintern. 

Egentligen höll jag till i Barcelona, men på vintern blev jag dålig i Barcakylan. Jag bodde på Calle Mallorca, där vi bodde i kollektiv. Jag hade en andalusisk flickvän som hette Quina, vars far producerade olivolja, kom från Cordoba. På vintern blev vårt kollektiv som en isbox och vi satt alla runt ett litet trådelement och frös äschlet av oss och det var då jag brukade åka till Mallorca för det var mycket bättre klimat på ön.


Det var bergen och diskoteken, dansandet, på den tiden drömde jag om att bli dansare, typ Nurejev, och så kvinnorna. De svenska kvinnorna hade ett speciellt rykte. En gång eskorterade jag en oskyldig kvinna hem, men hennas man stod på lur och kastade tegelstenar på mig. Ibland undrar jag hur jag överlevde? 


Det var Francotider och det var hårt politiskt läge. Mallorca var katalanskt och hade till och med en gerilla. Quina ledsnade på mig och drog till Cordoba. Jag reste till Sverige, åkte direkt till ockupationen av Kvarteret Mullvaden. 

Efter ett halvt år kom Quina och tre kompisar från kollektivet på besök i Mullvaden. De var i chock. De hade tagit bussen från Långholmen till Mariatorget och ingen hade sagt ett ljud på bussen. Det tog knäcken på dom fullständigt. En sådan tystnad klarar ingen spanjor. Dagen efter reste de tillbaka till Barcelona.


Kommentarer

Populära inlägg