När man drömmer...

Värmen kommer tillbaka. Det gör inte så mycket. Jag tänker inte på att bada eller ligga i solen. Jag tänker på behovet att kapsla in sig. Jag ska strax åka till Sverige och då jag åker tillbaka till Grekland funderar jag på att resa över Hydra, Serifos och till slut landa i Naxos, min hemmahamn. Det är en slags pilgrimsresa och jag hoppas mina vänner är hemma på sina öar.

Jag kollar hus på Hydra, så vackert och det är något som tilltalar mig. Att det inte finns bilar eller scooters. Underbart, verkligen underbart. Jag går en runda i Akademi, byn bredvid oss, där bilden är tagen. Det är som mitt liv är ett enda inkapslande. Då jag ligger i rummet i vårt gamla, gamla hus med det höga taket och bågarna, så undrar jag om man kan bo bättre. Det här är en dröm som blev verklighet och då har vi ett hus till som är ännu häftigare. Egentligen skulle jag aldrig behöva röra mig från dessa hus och låta min fantasi verka i tio år, följa årstiderna, ta den lilla bilen då och då ner till havet, men framför allt, låta drömmarna, fantasierna, få helt fritt spelrum. Trots att jag har den uslaste pensionen så har jag pengar i ett antal år till. Jag är sparsam och jag förbrukar inget. Mitt livs höjdpunkt är nu, som i denna stund, då jag ligger med fördragna luckor, skriver en blogg, låter fantasin verka och det vackra rummet med de stänga luckorna mot solen ger mig den frid jag behöver.

Det kommer en tid då äventyret blir inkapsling, då äventyret är berättelsen som ligger inom en. Jag är en människa som man kan säga har varit överallt, så jag behöver inte vara mer överallt, men en resa för mig är en slags inkapsling, där jag talar med mig själv, där jag talar med mina fantasier. Det är som att vara på ett skepp i stormen, men skeppet vaggar lugnt.

Inkapslingens tid. Det är kanske därför jag drömmer om en husbil, skalbaggen, eller snigeln med huset på ryggen. En dröm, men jag har redan min dröm. I inkapslingens tid. Jag tänker på filmen om Cohen, den för mig intressantaste människan var det där orginalet som var kvar på Hydra, han som bodde i en ganska risig lite lya, uppe på höjden. Det var en människa som intresserade mig mycket mer än Cohen och Marianne, kanske för att han påminde om mig, en slags överlevare.

Jag måste till Hydra, jag skulle vilja åka till Santa Fe och se var Danny Lyon bor, jag måste,,jag drömmer, jag drömmer, jag kapslas in,,,,