Lördag, sedan söndag...
Vår hund, Gaia, som vi tagit hand om, ska lämnas till de nya ägarna på måndag. Vi har haft henne en vecka och det känns redan som hon fått ett hem hos oss. Hon är så smart och rolig, lätt att handskas med men på måndag kommer hon till några som ska ge henne ett bra liv, inte så bra som det liv vi kan ge henne, men vi kan inte heller ta hand om henne av allergiska skäl.
Jag tröstar mig med att vi gjorde så gott vi kunde, och mer kan man inte göra.
Det var min morsas mantra: Gör så gott du kan, det räcker.
Coviden ökar och det är ju bara att konstatera att vi blir inte av med coviden. Jag menar det här är inte som en flunsa som är över på någon vintermånad, nu har det ju snart gått två år och Grekland är det sämre än någonsin, även om man inte låtsas om det för man vill tjäna pengar på turisterna. Det här året har verkligen varit jobbigt. Hur vi på fiket gick till Twang varje dag och satt en timme tillsammans för vi måste bara umgås, fem dagar i veckan. Några hade haft covid, inte jag, men vi klarade oss och så blev vi vaccinerade och då drog jag tillbaka till Grekland. Jag var här innan vi blev vaccinerade och allt såg så bra ut med vaccinationer och allt och sedan föll allt i bitar i Grekland, mest beroende på kyrkan som motarbetade vaccinationerna och folk följer kyrkans råd. Och för mig har det svåraste med coviden varit alla polare som är tillräckligt korkade att inte vaccinera sig. Det är som att snacka med SD-folk. Det är något som inte går fram? Det går inte att påverka folk som inte vill tro på fakta och det har tagit ganska mycket på mig. Kalla det Besvikelsen.
På den fotografiska fronten har det skett ett ganska tydligt skifte. Vi sm var igång redan i slutet på sextiotalet har gjort vårt. De finns några få som är late bloomer som Jan B i Berlin, men de höll inte på så hårt som vi som bränt ut oss och våra bilder under femio år. Nu kommer Jan B och några till och glänser och det med all rätt.
Det, som jag kallar det nya, hänger jag inte med på riktigt och mest handlar det om att jag saknar berättelsen och kanske även om mig själv, saknar jag lusten att återigen bli överraskad. Jag är glad när det sker, men det sker sällan.
Egentligen handlar mitt liv mest om att få sova tio timmar om dygnet, vara med katterna, slippa folk i stor utsträckning och leva med mina bilder och minnen. Egentligen bara få vara, odla något i en takt som inte hör hemma i vårt tid.
Det är ett stråk av höst i sommarvinden. Det kommer att ta ett ag innan jag tar på mig strumporna och samtidigt som jag skriver det får jag ett mail där någon frågar hur jag gör mina bilder?
Svaret är enkelt
Plåtar med en Huawei 20 pro , svarvitt, jpg
Silver efex
thats it
Inga krångligheter alltså, som Leica M4, D76 och Tri-X
Kommentarer
Skicka en kommentar