2010-2018
Jag hittade en text som jag skrev till en bok 2010 och sedan jämförde jag den med den jag skrev för någon dag sedan. Det var fotbollsVM då och det blir fotbollsVM nu.
Trettio nätter i värmen………..
Värdinnan är full redan innan middagen startar. Hon snackar
dessutom värsta upperclassengelskan så jag har svårt att höra vad hon säger.
- + Micke,what
do you,,,,,blabla,blurrr,,,
Meningarna försvinner i ett
blurr. Jag är inte ensam på middagen med henne. Det är C och hans kvinna, en
vacker grekiska i sextioårsåldern, två yngre män och ett par där kvinnan är
från Bolivia och snackar en smattrande spanska.
Vi sitter på en uteplats högst
upp i Naxos stad. Jag kan se till mitt förra ställe, den bostad jag hade i
flera år men som jag tvingades lämna då huset renoverades. Det verkar inte
spela någon roll var jag bor. Då det renoveras åker jag ut för att aldrig komma
tillbaka. Enligt C som brukade bo med mig på mitt gamla ställe, så är det
sönderrenoverat och inget att sukta efter.
Jag kom till ön igår, det är mitt
i juni, lugnt, väldigt lugnt. Flög till Santorini, som är en av helvetets
förgårdar, men den här gången gick det att andas i stan. Till och med hamnen
var lugn. Jag hade en bra resa helt enkelt.
- + Micke,
where do you stay?
Det är den engelska kvinnan som
vill veta.
- + In
Stelida, have a small house there.
-
Nice,
nice, I don´t know where but it sounds nice…
Hon kommer att fråga mig samma
fråga hela kvällen. Det kliar på benen. En jävla massa mygg. Det är ovanligt i
Kastro eftersom det ligger så högt över havet och vinden brukar blåsa bort
ohyran. Det är ett vackert gäng jag har omkring mig. C ser allt mer ut som en
åldrande Iggy Pop. Han är väldigt brun efter allt seglande. Hans kvinna är
svart i skinnet också, men hon är ju grekiska. Själv har jag lämnat ett
regnigt, svalt Sverige för en månad på ön.
Katter, hon har åt
helvete för mycket katter, kanske tio stycken. Hon lever ensam och har blivit
öns kattmorsa. Det kliar i mig att klippa till en och annan av dessa odrägliga
djur som vill kliva upp på bordet hela tiden. Jag ser på C att han har några
liknande tankar.
Kvällen rullar på. Engelskan blir allt omöjligare att
förstå. Det är en varm, skön natt. Vid tolvslaget åker jag hem på mopeden till
mitt lilla hus på Stelida. Det är mygg där också. Jag fäller ner myggnätet, det
myggnät som We brukar använda.
Dagen efter hamnar vi på stranden, nakenbeachen i Agia Anna. Jag märker att jag blivit äldre, har
svårt för skrikiga ungar. Det blir bråk på stranden. Några ilskna engelsmän
hetsar upp sig på ungarna och det blir ett ilsket bråk. Jag förstår både de
ilskna engelsmännen och föräldrarna och stannar ute i vattnet medan bråket
pågår. När jag ligger därute och simmar medan bråket pågår på stranden så minns
jag engelskan från kvällen innan.
-
I
hate kids, I hate kids.
Hon sa det flera gånger. Jag hatade hennes katter. Hat finns
överallt. Frågan är bara hur man hanterar det.
Det går en värmebölja över ön. Jag vaknar ensam i min lilla
stuga med utsikt över bukten, havet och Paros. När någon skulle beskriva mitt
lilla ställe sa han… låg standard men fint beläget. Vad fan är låg standard?
Finns det varmt vatten, värme, tystnad och skönhet så är det aldrig låg
standard. Att betala två mille för en etta i Stockholm, det är låg standard,
vansinnig standard. Ibland undrar jag om inte allt det där med boendet i
Stockholm och priserna kommer att gå åt helvete.
I går kväll såg jag Italien spela oavgjort mot Paraguay.
Vilket svinaktigt gäng. Italien spelar den fulaste, mest oärliga fotbollen av
alla. Avskyr deras myglande, filmande, detta eviga tjatande och gnällande. När
man ser Italienska fotbollsspelare fattar man varför landet leds av en
fascist. Fy fan för italiensk fotboll
och fy fan för italiensk politik.
Jag är tillbaka där jag började skriva den här boken. Den
här boken som skulle handla om att bli sextio och som blev något annat. När jag
fyllde sextio, för ett år sedan, hade jag börjat ta mig ur den svacka, psykiskt
och fysiskt, som börjat året innan. Nu är allt mycket bättre. Min fysik, mitt
blodtryck, min kärlek och min ekonomi, mina barn, livet,,,, ja allt är på den
ljusa sidan. Alla går vi igenom kriser och oftast kommer man ut på andra sidan
som en bättre människa. Om en vecka kommer We hit. Jag kan se båten komma från
mitt ställe och det ska bli fint att se henne. Det är sju dagar dit så jag kan
jobba på med mitt. Christer Strömholm tyckte om att vara ensam. Jag kan få lite
ångest av ensamhet, men jag trivs iden också. Om den är självvald.
Ligger på stranden, ser C segla förbi ute på fjärden. På väg
mot Small Cyclades. Det är ingen vind men han envisas med att köra med segel.
Jag vinkar och jag ser han skicka upp en svensk flagga i masten. Strax efter
kommer ett sms: vi ses snart igen.
Jag åker ner till min lokala bar och ser Brassarna spöa
Nordkorea. Bara att det är en match mellan världens bästa fotbollsslag och
Nordkorea är märkligt. En annan sak som förbryllar är det eviga handskakandet
mellan lagen. Varje fällning leder till en artighetsbetygelse. Det känns som
Brassarna gör allt för att övertyga Nordkorea om att de är välkomna in i
fotobollsgemenskapen, världsgemenskapen.
När jag ändå sitter på baren med gratis internet kollar jag
på 591, fotosajten. Gatufotografi. Jag tittar på mina bilder. De klarar sig
bra. Någon skrev att jag inte tar lika bra bilder sedan jag gick över till det
digitala.. Det handlar mycket om att jag inte hittar en kamera som passar mig.
Den jag har nu är bra, Panasonic Gf1, men jag är mest känslig då det gäller objektivet.
35 mm är den lins jag vill ha, Bara den och inget annat. Förr körde jag med
Leica och Nikon och hade 35 mm vidvinkel på båda. 35 mm är ett objektiv som
passar mitt kynne. Kan komma nära, fungerar som porträtt och är en snabb och
lättarbetad glugg.
När jag ser på bidragen till 591:s gatufotoprojekt så är
nästan allting tagit på för långt håll, saknar närhet och komposition. Det
finns folk som säger att man inte hinner komponera sin bild i gatufoto. Vilket
skitsnack. Det är ju vad saken handlar om. Komponera och knäpp på en tusendels
sekund. Det är det som är gatufotografens signum. Det blixtsnabba agerandet.
Det blir värmebölja mitt i juni. Det är ovanligt och jag
storknar nästan. Sitter på mitt stammfik. Det går dåligt för Grekerna, man
riktigt ser att det inte går ihop. De förlorar turister hela tiden och
prisläget ligger kvar. Ännu sämre går det på vintern då det bara är locals. Jag
går till ett annat ställe med nya ägare. Två italienare som försöker driva fik.
Jag sitter två timmar och på den tiden har de fyra gäster inklusive mig. Det
går inte. Jag tänker på min pappa och mamma som öppnade skoaffär med tiden. De
var som det här italienska paret. Det satsade allt, klarade sig ekonomisk men
dog då de fyllde femtio. De här italienarna kanske blir äldre men klarar sig
ekonomiskt gör de aldrig.
På vägen hem stannar jag hojen vid vägkanten. Ett rattfyllo
håller på att meja ned mig. Det är
möjligt att Europa faller men inte fan tänker jag dö vid vägkanten.
Kör in till affären, tittar ett tag på slaktaren. Vilken
skön upplevelse. Det är på riktigt. Vi har snöat in på matpriser, Lidl osv i
Svedala. Hela grejen blir en plastförpackning. Sist jag handlade på ett storköp mådde jag
dåligt, just för att maten bara vara styckevara utan själ. Att se tre hundra
döda kycklingar knäcker i alla fall min känsla för mat och liv. Det äcklar mig,
att man sedan kanske tjänar några hundra kronor skiter jag faktiskt i. Jag går
på krogen, jag kör bil, jag äter glass, det finns annat att dra in på i sådana
fall. När vi slutar respektera mat som liv är vi illa ute.
På natten sitter jag på mitt stamfik. Det är 90 procent
locals. Vilken livskvalitet. Alla åldrar. Folk har det trevligt, stuckit ut en
sväng hemifrån, Tvn står på, fotobollsvm. Visst har Grekland en kris, men folk här
har en naturligt hög livskvalitet i maten, vinden, havet, solen, umgänget. I
Sverige får vi stryk på alla plan utom i hur samhället är organiserat, vår
ekonomi. Man önskar att vi skulle lära oss av grekerna och de lite av oss. Min
dröm har alltid varit att bo vid ett torg, kunna gå ner dit på äldre dar, kolla
läget, liksom…
En natt kör jag förbi alla de vackra husen på ön. Jag ser
människor och inser att det är deras hem. Att de bor här, att de bor i dessa
vackra hem. Vad är mitt hem, tänker jag. Folk har hem, men det känns som om jag
inte har ett hem. I Stockholm är det några gator, en park som jag kan känna som
ett hem. Mest av allt känns Skeppsholmen som ett hem för mig, men oftast får
jag mer hemkänsla på andra ställen än Stockholm. Jag kan inte svara på varför
det är så, men när jag passerar de vackra husen, eller går inne i de vindlande
gränderna i Kastro, där man ser rakt in i hemmen eftersom de har öppna fönster
och dörrar överallt, så känner jag en stark hemkänsla, en stark känsla av att
där skulle jag vilja bo. Vara inne och ute samtidigt, kunna isolera mig och
ändå vara i kontakt med gatan.
Det var här, på Naxos, den här boken började skrivas och det
blir här den avslutas. Jag har haft en dålig dag idag . Först en sjöborre i
foten, fick operas ut, sedan föll jag i en grop så revbenen smärtar förbannat
mycket och på det föll taket ner över mig och en tjock planka med en sylvass
spik passerade mitt huvud med några millimeter Hade den träffat hade aldrig
dessa rader skrivits.
Nu ligger jag och tar igen mig. We har i sedvanlig ordning
något trädgårdsprojekt på gång. Hon hugger ned de manshöga kaktusarna och
planterar vackra röda blommor. Det är bara så att hon gör, mig stark och vacker.
Själv ligger jag inomhus med alla mina krämpor och mår bra. Värst är väl värken
i revbenen medans foten svalnar av Det är en mild vind utanför. Det är ett bra
läge helt enkelt. Jag gör mig en kopp kaffe, går tillbaka till sängen och
sätter punkt för den här texten idag.
Micke b
Naxos
Juni 2010
Juni 2018
Att vara i Grekland är så annorlunda. Bara en
sådan enkel sak som att få svalt inne. I Sverige öppnar du ett fönster. Det går
ju inte här. Du kanske vill ha 20 grader inomhus och det är 32 utomhus. Du stänger
fönstren, kanske också luckorna utanför så inte rutan träffas av solen och låter det svala huset ta ner värmen i sig
självt. I sämsta fall drar man på airconditionen, men det går aldrig att få
svalt genom att öppna fönstret, i alla fall inte på sommaren. På vår och höst, då utomhustempen på natten
är femton grader kan man öppna och låta vinden svepa igenom lägenheten.
Det är så annorlunda. Jag älskar verkligen min katt. Jag är
själv väldigt överraskad över hur mycket hon betyder för mig och det slår mig
att om jag blev utan min underbara fru så skulle jag kunna tänka mig att leva
resten av livet ensam med ett husdjur. Jag gör ingen jämförelse men ett litet
djur fyller en som då man hade barn. En känsla av sällskap och vara i tjänst
för någon annan.
Jag har aldrig känt så förr, det kan gott erkännas.
Livet är i så mycket mötet. När det kommer till fotografi så
känner jag att om jag en gång på en vecka eller två, lyckas utveckla ett möte
som blir en bild, en nära bild, så är jag nöjd. Det behöver alltså inte bli
bild bara för att man är en halvmeter ifrån någon. När jag snackar om närhet så
är det inte metrar jag talar om, utan den mentala närheten, den utstrålning
bilden har. Jag ser ofta fotografer som tagit massor med närbilder, porträtt på
resor osv, och de är fysiskt nära men bilderna utstrålar ingen närhet för det.
Nu säger någon. Hur kan du avgöra vad som är närhet? Om du
har ögat så är det lika enkelt som om du har örat. Du ser och här när det inte
stämmer. Enkelt som en plätt.
micke berg
6 juni 2018
