Tisdag in Naxos

Jag vet inte riktigt om vad jag drömde 1969 då jag tog studenten och skulle börja leva mitt vuxenliv.

Jag hade i alla fall inga som helst tankar på jobb och familj. Jag ville ha ÄVENTYR. Det var det saken handlade om. Jag hade en kamera ( Canon) och älskade att läsa böcker. Jag vill uppleva och berätta. 

Första äventyret var Paris och det sket sig rejält

.

Nästa bild jag ser framför mig är hur jag går på en av Malmös gator, letar efter en fotoaffär och köper min första Leica m2. Jag kom senare att ha tre Leicor, m2, m3 och m4.  M4 var och är nog den mest fantastiska kamera som tillverkats. Inte för att den tekniska kvaliteten var som en formidabel orgasm utan mer för att det var en kamera som skrek ÄVENTYR om den stod på hyllan. Det skrek:: Let´s go travelling.

Så blev det, Leica och jag. Alla dessa år jag var en vagabond, ständigt på resor, ständigt kär, ständigt i ångest, ständig på nya upptåg. Aldrig en tanke på pengar. En månads jobb krävde 30 rullar film och då var man intensivt  plåtande. Intensivt, tio timmar om dagen, dygnet runt i 20 år. Alltid redo, Leica och jag.

Pengar var helt ointressant, boende helt intressant, sex och Leica, en kyss, en kvinnas varma kropp och en ständig ångest var kamraterna i livet. Givetvis försökte man anpassa sig till sk ” vanligt” liv, men det gick inte.

Till slut kom den rätta kvinnan och längtan att få mig att stanna upp, då var jag nästan 45, men i kroppen fanns fortfarande Leica med sin tjuriga look. Under alla dessa år var kärleken till bilden, kamraterna med samma känsla för livet, det viktigaste och ändå fanns det alltid en parameter: behovet att mycket ensamhet.

Nu, 2018, i ett rum med Joe Cocker, streamandes genom rummet så slåss jag av att livet är en loop. Att kärleken är densamma. Det enda som har förändrats är pengarna, att ständigt veta att man måste göra pengar på sina bilder. Att det aldrig kommer att komma någon ro med det. Jag kände ro då jag var femtio, men nu vet jag att jag ständigt måste komma att tjäna pengar för att överleva. Vi som levde som jag får ingen pension, vi fick något annat. Kärleken och en passion och en passion dör aldrig helt så egentligen är framtiden ljus.