Släktkrönika
Vi pratade om livet, om det som var, om vår familj.
Hans mamma, min mormor, växte upp i en familj med 13 barn. De bodde i ett rum, 9 ggr 11 meter, i Vormträsk. Ett köldhål. Sju av hennes bröder jobbade i skogen. Alla bodde i samma rum och det fanns bara kallvatten och utedasset hade fyra hål.
Inget rinnande vatten, en liten zink i ett hörn och en enda värmekälla i rummet.
När min mormor, hans mamma, växte upp fick hon fem barn, bodde i ett annat hus med tre rum och kallt vatten, en pump på gården, utedass. Hennes barn jobbade på lagret, sålde korv eller sysslade med att sköta kafé.
Min mamma var ett av barnen som jobbade på kafé. Ett tag på Skeppsholmen, dit alla flyttade med tiden, eller så jobbade hon i storkök, tills hon träffade min styvfar. Min biologiska far såg varken hon eller jag efter jag fötts då hon var 17 år. Min mor fick två barn. En blev fotograf, en sålde skor.
Jag var den som blev fotograf, utbildade mig på universitetet och reste över hela världen. Min mor dog vid femtio, min styvfar likaså. Han kom från en smedsläkt, folk som böjde järn. Han hade samma hårda bakgrund, fick erövra sin kunskap mot alla odds.
Jag fick två barn. De studerar både och har goda framtidsutsikter i livet. De bor i stan, trendigt, har jobb och varmt och kallt vatten och har framtiden för sig.
Jag fick studera, jag fick göra allt en människa kan få göra, men då min morbror berättade om sin mamma, min mormor, blev jag väldigt tagen. På denna korta tid har jag klassvandrat, vårt liv har helt förändrats. Å andra sidan ska man aldrig glömma hur det var. Hur helvetiskt hårt det var för inte så länge sedan.
Min morbror kramade om mig. Jag lovade att återkomma. Han är den ende ur min släkt som är kvar, som kan berätta om fattigdomen de levde i.
På vägen hem kollar jag på nätet, ser SDs annonskampanj på Östermalms tunnelbana. Jag ska inte säga vad jag känner, men det är svårt att hitta värre ynkryggar än det partiet.
