Ernst Haas, Harry Gruyaert, Swedenborgsgatan
Det är ändå fascinerande att de upptäcker fotografer som en annan avverkade på sjuttiotalet. De som håller på med mode envisas med att upptäcka Avedon. När avverkade man honom? Jo, på sjuttiotalet. Finns det ingen fotografi som håller måttet 2015?
Jag ids inte svara. I alla fall blev jag inspirerad av färgbilderna och tänkte att jag skulle kanske ägna ett år åt färg, plåta färg seriöst, som måleri. Jag cyklade ner till Swedenborgsgatan för att plåta gatumålningen man gjort mot Sds idiotkampanj i tunnelbanan.
Det var vackert, hela gatan var täckt med texter från turister och andra. Tyvärr var också gatumåleriet som en taskig tatuering. Bortbleknande. Gick inte att få någon stake i det hela, i alla fall inte i färg.
Jag gav upp. Jag gav upp färgen.
Det slog mig som det gjort i femtio år. Färg är inget för mig.
Jag har sett en del färgbilder och de som slagit an har haft en målerisk touch. Färg är inget för mig. Jag tog bort färgen i kameran. Jag gav upp det hela.
När jag cyklade hemåt, ganska trött. jag hade ju cyklat nästan sex mil på racern också, så funderade jag över fotografiets betydelse. Har foto någon betydelse idag. Det dräller ju av bilder hela tiden.
Jag ser min kompis i Barcelona, skitfint att se henne spela bordtennis i Barcelona, en skön känsla, men det är ju inte fotografi. Fotografi blir allt mer ett kort medium. En bild, en snabb bild, en timme eller två på nätet, sedan en bild till.
Vill man bilda sig har fotografi inte någon större betydelse. I alla fall känns det som om texten är viktigare, fast vi vet att bilden är viktig, den dokumentära bilden.
Om femtio år kanske någon frågar, det där jävla Sofo på söder, vad var det?
De kan slå upp det rent elementära, men hur hitta bilder?
Men då gjorde jag en Sofobok. Det finns bilder från Sofo, garanterat äkta Sofobilder, och så har jag lagt ett strå till i stacken av dokumentära berättelser.
Det är det som jag ser som det viktiga i fotografin. Den där stacken av dokumentärt.
