Lilla blå och livet
Jag har alltid velat bo vid ett litet torg, lugnt, utsikt över torget eller parken. Sedan veta att då det blir för tråkigt hemma kan jag gå ut i parken och snacka skit med någon människa.
Jag bor så numera. Jag bor helt enkelt perfekt Det är vackert, tyst och det finns människor. Jag borde vara en lycklig människa.
Jag är en lycklig människa.
Man strävar. Jag strävar. Jag har hela livet sträva efter att bli erkänd. Jag får väl säga att jag lyckats. Jag har också hela livet strävat efter ett jämlikt och trevligt samhälle. Jag tyckte sjuttiotalet var ett sådant, sedan har vissa saker blivit bättre och en del sämre.
Det här hatet som vi upplever varje dag har alltid funnits. fast förr fanns det inte i vårt land. Det fanns tex i Spanien, eller på Irland, Eta, Ira, jag reste till krigshärdar, plåtade kampen mot fascisterna i Spanien, där polare satt i fängelse för sina socialistiska ideal. Eller på Irland där England, protestanterna, kvävde katolikerna ganska rejält. Då var hatet någon annanstans, men jag upplevde hela tiden att vi kämpade för det goda.
Idag är Europa som efter ett stort krig. I Grekland väller folk in på vissa öar, läs Pascalidos fantastiska och skrämmande artikel i gårdagens DN. Man blir ju helt matt. Helt omöjlig situation för grekerna och helt omöjlig situation för flyktingarna. Att överleva i en sådan situation kräver enormt med kraft.
Europa fylls med flyktingar. Vi gör en del, andra gör alldeles för lite, men vissa driver en hatets kamp. Istället för att hjälpa till hatar man. Som svensk undrar jag: Hur många har mått dåligt av att flyktingarna kommit hit? Svara bara på den enkla frågan. Hur har du påverkats?
I princip inte ett skit.
Det betyder ju inte att vi inte ska lösa de problem som finns, eller blunda för dom och det är ju fan dags för tex sossarna att ta några beslut på allvar. Det är ju det enda partiet i det här landet som är statsdrivande, vad man nu än tycker. På något konstigt vis har svensk politik sålt ut allt. Sossarna är de enda som klarat sig eftersom de inte sagt ett pip på flera år. Alla andra har ju fullständigt gjort bort sig.
Märklig situation. Det gnälls och hatas, men egentligen har vi inte alls påverkats speciellt mycket? Det som påverkat oss betydligt mer är ju den enorma klassklyftan som växt fram i Sverige. Omfördelningen av rikedomen i det här landet. Alla dessa vansinniga utdelningar, skatteomfördelningar, avdragsrätter, rot och rut och name it. Det har påverkat oss tusen ggr mer än att det sitter en tiggare utanför ICA och tjänar 130 kr om dagen, men vad är det som fyller Facebook och andra hatmedier. Jo, tiggarna eller som nu, en förvirrad man på Ikea i Västerås.
Det är mycket nu. Förr, på sjuttiotalet reste jag ner till hatet, till kampen för det goda. Nu är hela Europa i kamp, men för vad? Det goda eller det onda? Att stänga alla gränser? Är det gott eller ont?
Europa måste ta ett ansvar och det är det som är kampen just nu, men är den god eller ond?
Jag sitter och tittar ut över mitt torg. Det går en vacker kvinna i parken. Sverige är fyllt av vackra kvinnor, konstigt nog med olika hudfärg. Jag bara njuter av det. Det är en palett att vårda. Vi borde vårda istället för att hata. Så enkelt kanske det är, för jag tror hatet är en lika destruktiv kraft som den politik som lett till den ekonomiska oordningen där de som har har fått allt för mycket på bekostnad av de som inte hade så mycket.
Hatet försurar oss, gör oss fula och bittra och inget bryter ner en människa så snabbt som bitterhet och hat. I princip gör det oss oförmögna att leva.
Det kan vara värt att tänka på. Love is all, som han sa hippien en gång i tiden.
