Det här med att skriva...

 

Jag är född Lejon, i en tid på året då det knappt var natt på sommaren. Lejon vill skina och älskar sol. Min lilla honkatt kryper upp i den sköna fåtöljen, lägger sig till rätta med en lojhet som får mig att känna avundsjuka.

En stor katt, en liten katt, samma sak. Lojhet, soldyrkan och charm.

Jag läser rader från Hemingway, han kan skriva och de korta styckena som passerar får en att sucka av insikt. Jag tror jag alltid har drömt om att vara författare, berätta episoder.

De kreativa rummen. Författarnas, konstnärernas arbetsrum. Jag kan drömma mig bort, se mig själv sitta i de där rummen, en säng i hörnet, ett litet bord. Mer behövs inte för att leva. Ibland ser jag författarna på film, de sitter i en rucklig kåk i Provance, det är fyrtio grader varmt, allt är vackert och skrivandet verkar gå dåligt. Då kommer det in en komplikation, en kvinna eller en man, beroende på om författaren är man eller kvinna och det uppstår en het relation. och allt det varma i rummet och det värdelösa skrivandet, blir liksom något som flyttas upp på en hylla i bakgrunden. Märkligt nog är det också ofta amerikanska män eller kvinnor som rymt hemlandet för att göra Europa som var vara med om den här underbara komplikationen.

Fotografer däremot, de har verkligen inga snygga arbetslokaler, sina labb, men jag såg en gång en rulle med Miller och Brassai i Paris och jag fick vara med Brassai i hans labb, snarare lilla kök, o så underbart att se han göra sina bilder i typ, 13/18 , max, så enkla villkor, så simpelt och så mästerligt.

Ja, fotografernas roligaste och mest spännande rum är ju deras kameraväskor. Oj, vad mycket man kan utläsa ur dom, pryldårar, gaffatejp eller så är det den här typen, som jag, Lejonet, som har kameran i bakfickan.

Den bästa fotograffilm är den med Nick Nolte,  Under fire, i Nicaragua, då han i början står mitt ute i obygden och det dammar och han ser ut att ha slut på film. Den rullen är tung, sett den sju  gånger. Den rullen födde mer nya unga fotografer än alla fotoskolor tillsammans. Jag minns själv min tid i Nicaragua, en huvudstad som saknade centrum, hur jag plåtade miss Nicaragua, fick hajtänder i present o hur jag i den fyrtiogradiga värmen såg en snubbe som sålde element på gatan. 

Som sagt, jag tycker ändå att författarna har det bäst med sina sköna, svettiga rum och de svåra komplikationerna som alltid kommer till då skrivandet inte fungerar. Ni kan ju själv tänka er hur sexiga möten man kan ha i ett mörkrum med stinkande fix och en Valoy som står och lyser i ett hörn och vatten som droppar på blöta golv. 

Nej, författarna, det är nog därför jag vill skriva. Jag väntar på den där komplikationen som ska får mig att göra mästerverket. Har väntat i 30 år nu, men skam den som ger sig. Först gäller det att hitta det perfekta huset, sedan den perfekta värmen och sedan får man hoppas på komplikationen. Om någon är intresseras så anmäl er till mitt Mentorskap. Dä går vi igenom hela manualen för hur man lyckas.