Den gamla bilden och den gamla tanken, om att se..

 Den här gamla bilden tog jag 1970, kanske 1969 till och med. Det var min polares flickvän. De kom att gifta och skilja sig senare. En bra tjej, en bra kvinna. 

Det var en tid då jag hade ihop det ett tag med en brud som jobbade på porrklubb. Hon var en bra kvinna, en bra tjej, kom från Norge och flyttade senare tillbaka från Norge.

Femtiofem år senare minns man inte vad man kände, men en del kan nog komma tillbaka om man bearbetar minnet. Om någon frågar mig om min barndom, så skulle jag ha sagt för trettio år sedan att den var bra och den var kanske jobbig då mina föräldrar dog för tidigt. Men, att fråga en 74 åring om hans päron som dog då han var runt tjugo  och dra några slutsatser av det är ju löjligt. Om de dog då jag var tjugo, så har jag haft femtiofem år på mig att göra något åt saken, så jag säger att min barndom var fylld av kärleksfulla föräldrar, somrar vid havet och segelbåtar jag byggde, som alltid sjönk.

Hon tittar ut genom fönstret, kvinnan på bilden. Jag gillar fönster. Egentligen är jag en som tittar in genom fönster, kanske därför jag plåtat så mycket, medan de andra kanske mest tittar ut genom fönstret.

Idag, denna dag, en kall vårdag, den 5 maj, så måste jag säga att jag tycker jag kommit ikapp mig själv. Allt utanför mig själv är inte bra, men jag snurrar i en takt som stämmer med månens. Det känns bra. Jag är nog verkligen i takt med mig själv. Önskar jag mig något? Nej. Är jag rädd för något? Nej. 

Vad kan man mer begära? Alla dagar har sina möjligheter, alla dagar ger en möjlighet att bevara den med ett eller flera knäpp, eller med några rader på ett papper. Inget är omöjligt.

Den där dagen, den där rutan, är fortfarande aktuell. Nikon, 85 mm, minns det så väl, för jag hade köpt det där objektivet någon dag innan. Det blev en bra bild, sedan kom jag nästan aldrig att använda det. Det minns jag också.