söndag 26 mars 2017

Kiriaki

Av någon underlig anledning kommer jag att tänka på Nynningen. Hur Totta Näslund kommer upp på scenen, drar upp gylfen och knäpper ihop svångremmen innan de drar loss med Majakovskijs texter. 

Nu är det John Lee Hooker som får mig in i den känslan. Jag har precis varit ute och plåtat marschen som firar befrielsen från turkarna. Johanna ge rmig en order om att det ska tas en bra bild utanför fiket. 
Vad ska jag säga? Jag tar bilden så klart. Vad hon inte vet är att jag har tappat batteriet till kameran och min mobil har gett upp, lyckas få igång den och tar två, tre exponeringar innan den klappar ihop igen.

Tre exponeringar. Det räcker om du vet vad du sysslar med. 

Jag tänker inte säga mer?

Städar på gården, tittar på cykeln, kanske en runda. Nej, det får bli John Lee Hooker istället. Jag tar rundan i morgon. Det tog ett tag att komma till den mood som gör att man vill börja arbeta. Först städa, lösa det byråkratiska, sedan jobba, sedan jobba hela tiden.

Vi hänger på Maros, den första krogen jag åt på då jag kom till Naxos. Fyra stycken, två liter vin, tre öl, varmrätter till alla och efterrätt. All together, 490 kr,,

Man, man man, what can I say?


John Lee Hooker med sin stora röst. Det är det som är konsten, storheten i enkelheten. John Lee kör samma grej hela tiden, som ett varv, som Slas skrev. Om och om igen, och för varje varv dras skruven åt, det tightar, det tightas till. En gitarr vrålar i bakgrunden och John lee Hooker står där med sin stora mun, den väldiga vita hatten  och världen bara rämnar, rämnar, rämnar, innan man hämtas hem till hamnen, genom det tunga bassolot som leder en över vågkammarna in i deltat av trygghet.