Byn med det blå huset, heter ju Sune Jonssons fantastiska bok. Vad det gäler mig så är Sune Jonsson och Christer Strömholm våra bästa fotografer någonsin. Claes Gabrielsson den bäste att skriva om fotografi, han har alltid spännande vinklar.
Paul Hansen och Sven-Erik Sjöberg är de bästa pressfotograferna jag sett i Sverige. Sven Erik Sjöberg hade lyckan att få jobba med Sven Öste mycket, kanske den bäste reportern det här landet någonsin sett?
I alla fall. Det finns många fotografiska röster, väldigt få påverkar mig. Strömholm mest givetvis, för han var en outcast, Sune Jonsson också, för han var en stor poet, Anders Petersen, för tjugo år sedan. Han är alltid bra, men de senaste tio åren tillför ingenting, men han är en fenomenal pedagog, med en snäv vinkel, men han lyfter folk och det är fantastiskt.
Mitt stora problem är att knappt någonting påverkar mig längre då det kommer till bild. Det är så fruktansvärt akademiskt, jag vill ha berättelser, allt annat går bort. Koudelkas Exile, tänk om han skrivit också, eller Bressons resor, eller Robert Franks snåriga berättelser.
Jag och min vän Carl på ön Iraklia. Han var seglare, men gick iland på den lilla ön med 90 fast boende för kanske 17 år sedan, byggde upp ett hus och blev kvar. Idag är han 84, han är kanske i sin sista tid, precis som mig, men han lever ett fantastiskt liv med sin hund Ofelia, bakar eget bröd, skriver sina fina böcker, kommer över till min ö då och då, det är 90 minuter mellan oss och vår vänskap är stark, lång och trogen.
När jag kommer dit sitter vi i varsin stol, dricker en öl, hunden vet att hålla sig lugn och vi pratar, sedan äter vi gott och dagen därpå ser jag båten kommer över havet, vi kör ner till hamnen, säger adjö och jag har sedan en stunds resa på havet innan min ö dyker upp och i det känner jag en stor frid.
