En söndag i mars 2026. Regn.

 Jag missade skärpan på det lilla barnbarnet, helt enkelt för jag kände att jag borde kanske inte ta en bild. Jag är inte mycket för att plåta småbarn, tycker dom ska få vara ifred.

På morgonen regnade det, för tredje dagen i rad. Milt ändå ute och på vägen till Fiket tänkte jag på hur man ändrar sig med åldern. Det första som sker är att man inser att man behöver ingenting. Några vänner, självvald ensamhet är skönt, kanske någon hobby och en möjlighet att gå på fik. Egentligen handlar det inte om mer, i alla fall inte för mig.

En annan sak som växer är längtan efter naturen, att bo så man har en park, en skog, en sjö i närheten, ett ställe att gå till. Jag bor ju i två länder, en grekisk ö och mitt i Söders mest populära område. Om jag hade kunnat så hade jag aldrig varit mer än en månad om år i Stockholm, staden är inte som förr. Då kunde jag gå till en park, vara i princip ensam, få tänka mina egna tankar. Nu är det fullt överallt.

Problemet med att bo i ett annat land är kärleken och barnen, man vill ju träffa men med dagens märkliga arbetsmoral så har ingen råd eller tid att resa, jag däremot kan resa när som helst. Jag fick en fråga om jag inte hade ångest för mina flygresor, tre stycken t/r Naxos per år. Svar nej, det finns inga alternativ och jag tänker inte få ångest över ngt som jag inte kan göra ngt åt. Jag inser att klimatet är under fara, mycket fara, men jag fattar inte vad jag ska göra? I princip så går jag bara på fik och dricker kaffe, det är den enda konsumtion jag har, cyklar alltid, åker nästan aldrig bil, osv, så jag fattar inte vad jag ska göra mer? 

Nog om detta, en regnig dag i Mars.