tisdag 23 maj 2017

Livets konstigheter

Var ska man börja? Jag har alltid menat att man måste låta sig inspireras, låta sig bejakas av det fina, tro på livet.

Jag hävdar fortfarande det. Så händer det här i Manchester, man läser tidningen och på något märkligt vis passerar det, på samma sätt som alla dessa mord och avrättningar och våldsdåd i Syrien och de trakterna.

Man avtrubbas helt enkelt. Jag kanske är lite mer härdad än de flesta eftersom jag jobbat en del i sådana miljöer, men ändå. Det stora problemet är att folk börjar uppleva rädsla, inte vågar göra ditten eller datten. Så får man inte tänka. Man måste tro på att det fungerar.

Jag har varit i Stockholm i tre veckor och sticker på lördag till Grekland. Det har varit märkliga veckor, ganska ledsamma, ganska tråkiga. Det är märkligt att upptäcka att ens hemmastad är så extremt tråkig och att nästan allt handlar om en enda sak. Folk stressar ihjäl sig, folk jobbar alldeles för mycket. Jag nekar boka fika en vecka innan det ska ske. Då avstår jag. Det måste finnas ett flöde. Och det finns det inte.

Jag känner mig ensam i Stockholm.  Det som förr var en grupp, en gemenskap, ett flöde, finns inte längre. En anledning är stressen, en annan är nätet, att folk umgås över nätet. Jag vill ha något annat. Jag vill veta att folk finns på ställen, på olika ställen, vid olika tider på dygnet. Att dom finns där och att det alltid finns en chans till umgänge, bra snack. Så är det inte längre.

Jag kollar lite utställningar. Jag får en svag känsla av att jag aldrig mer kommer att ställa ut och det mest för att det känns inte som om en utställning betyder något numera. Att det påverkar. Däremot kommer jag att göra böcker, många böcker, för dom finns där, du kan alltid plocka upp en bok.