tisdag 30 maj 2017

En son och ett liv utan ramar




Den stora grejen är att göra böcker. Inget har påverkat mig mer än böcker i livet. För mig är det nog så att böckerna har lett mig till olika saker i livet. Alla böcker som betytt något har varit på allvar. Den som gjort boken har menat allvar.
En roman är inget som man bara knystar ur sig. Det är kanske flera års jobb, varje dag, eller nästan varje dag.

Inom fotografi är det annorlunda. Det är ganska enkelt att göra böcker numera. På nätet och dyra blir dom också. Det är både bra och dåligt med det. Den stora grejen är kanske att böckerna kommer att betyda mindre, men fler kan göra dom.

Om det är bra eller dåligt kan jag inte svara på, men en sak har jag märkt i umgänget med många fotografer eller människor som vill göra böcker: de tror det är så enkelt. 

Jag brukar ställa den enklaste frågan: Vad vill du med din bok? Denna enkla, självklara fråga får många att tystna. Ungefär som om de inte tänkt den tanken. Däremot är de väldigt bra på att tala om hur boken ska se, vilka pärmar, hur tjock den ska vara, layouten.

Ärligt talat. Jag hänger inte med här. Den enkla sanningen är  ju att en bok får sin form efter materialet och har man för det första inte skaffat sig materialet (fotograferat) och inte heller riktigt vet VARFÖR man gör boken, så blir det nog ingen bok.

Samma gäller konstigt nog också att göra utställning. Man börjar inte med ramarna. Det kan till och med vara så att OM man brinner tillräckligt så behövs inte ramarna, men man måste brinna.

En annan fråga jag funderar på är: Vad är viktigast? Att publicera sig hela tiden eller spara på grejerna? Det är en viktig fråga för vi kanske har kommit så långt i det här internetsamhället att vi måste visa oss varje dag för att överleva. 

Jag har alltid behövt överleva på att vara Mickeberg och sälja mig själv och allt jag gör, hela tiden. Det är den enda ekonomiska möjligheten. Det finns dom som säger att man ska gömma sig ett tag?  Visst, en bra grej, men pröjsa mig för det då.. 

Så blir det, så blir det och allt blir på något vis mindre överaskande och mindre hemligt. Allt är öppet. Är det bra det?

Jag ställer frågorna. Jag sitter på verandan och det låter som en stor bisvärm kommer. Det är en jävla drönare, borde skjuta ner den.

Så är det, så är det. Nu publicerar jag lite 20 år gamla bilder, bla på min son. Han är fin han.