söndag 14 maj 2017

Konsten att se innan man ser...




En kort promenad till Konsum handlar så mycket om att se innan man ser. Att visualisera. Att se det som kommer att ses. Det kan vara de välkammade huvudena på barnen, eller kontrastskillnaden mellan bygget och himlen, eller känslan för rummet, eller en syn som driver en femtio år tillbaka. Konsten att se innan man ser.

En av de viktigaste grejerna med den fotografi jag driver, är att se innan det sker. Att se rummet innan det befolkas, att se var rörelserna kommer att mötas, att se skillnaden på hela rummet och detaljerna, att förstå vad nära och borta är, reagera som en magnet som fått syn på järnflis.

Jag låg och fundera på mina yrkesval, de val jag hade 1967. Ekonom, rallyförare, cykelproffs, hockeymålvakt eller trummis. Konstigt nog blev det fotograf, berättare. Konstigt nog kommer jag aldrig att ledsna på känslan som det innebär att bara röra sig, gå, åka, tankarna som rullar, som ständigt bearbetas, som ständigt lyssnar, som ständigt spottar ut något. Något som sätts på papper. På samma sätt är det med kameran. Att lyfta den till ögat eller inte till ögat är en rörelse som är lika sensuell som smeka sig själv, som att befläcka sitt inre med syndiga tankar. En rörelse som bara går på en instinkt, som aldrig har någon ond avsikt, som bara söker befrielse i kontakten med en annan dold själ. 

Sedan kommer berättandet, sammanslutningen med det gamla och det nya, de historiska erfarenheterna och de nya. Det som kallas att befolka rummet med känslan. 

Nog om det. Ute är det grått. Idag blir det bergspass på Girot. Det passar utmärkt.