Jag o Zingo

Vi har en katt som heter Zingo. Han är lika gammal som jag, 67 bast, och har en yngre fjälla på gården som heter Selma. Nu har Selma försvunnit och Zingo deppar. Hon är en riktig snygging och de är bästa kompisar.

Jag trodde inte katter var sådana, men han är genuint orolig, letar efter henne hela tiden. Om han hade varit hund kanske han hade kunnat leda oss fram till den försvunna katten, men vi får se vad som sker.

Plötsligt blev det några jävliga dagar. POLLEN, detta satans skit. Jag har inte känt något förrän igår, var som att braka igenom isen. Shit, nu får man ta det lite soft tills det rätar upp sig igen. Satt annars på fik och kollade på trädgårdar på Medelhavstema och toklängtade efter att dra tillbaka till Naxos.
Fick också en idé om att göra en sådan där lyxbok om att bo i Grekland, ni vet sådant där som säljer och är snyggt dyrt.

Annars är väl det roliga att Strömholm får ett eget minimuseum på Mindepartementet. Då har både han och Sune J ett museum som arbetar med deras livsverk.
Fint.
Det enda som stör mig och det stör mig jävligt rejält är att ingen av de sk stora och rika institutionerna i stan har lyckats göra något liknande, något som genomlyser svensk fotografi. Fattar man inte vikten av det hela? Det är ju livsviktigt att kunna gå och se på svensk fotografi, gammal som ny.

Bedrövligt. just den grejen och den nya, sk bildbehandlingen, inom gatufotografin, där man drar i spakarna så alla ser ut som bedagade horor eller gubbar i sista cancerstadiet, är det som hela tiden ger mig lust att lägga ner det här med fotografi.

Jag har startat upp en ny blogg, men när jag ska släppa den vet jag inte.  Före eller efter sommaren, vi får se.