måndag 30 maj 2016

Jag ligger och kollar i gamla pärmar med negativ. Jag hittar en del bilder som man kanske skulle kopiera, men ärligt talat: det intresserar mig inte.

Man kommer till en gräns där det som är gammalt och bra ställs emot det som är nytt och ska bli nytt.
Att titta igenom neggpärmarna är att säga adjö. Att aldrig mer syssla med det analoga. För övrigt skulle jag aldrig idas göra det mer heller. Det känns alldeles för krångligt och svårjobbat. Många snackar om långsamhetens lov, det sköna med filmframkallning och jag kan förstå det, men jag ser ingen vits med det hela.

Inget blir bättre för det går långsamt. Jag ser igenom en tio pärmar med negg, har ju en femtio, sextio stycken, helt fyllda med negg ock kartor, borde gå in och dra ner allt till fem pärmar, max. På samma sätt har jag gjort med dagböcker, kastat en trettio stycken från sjuttiotalet och framåt, så nu har jag inga dagböcker kvar.

Det är bra, man ska se framåt. Man har sina minnen. Det räcker. Jag var hem till sonen och vi kastade allt i lyan som inte har direkt användning. Om en sak ligger på vinden så ska den kastas. Jag tror på att äga ingenting. Allt man inte använder kastas eller ges bort.

Bilden är intressant. Jag tog den för femton år sedan med Leican och nu för en vecka sedan med mobilen. Den ser likadan ut. Hur tolkar man det?