Det gråa
Är det min ålder som inte är så stor, eller är det något annat? Jag känner bara att man vill få veta något som gör en glad, GLAD. Något om att man löst cancern, eller att flyktingarna får åka hem, eller att man får ordning på bostadssituationen, men inte ett skit händer.
Jag tror många känner som jag. Att allt bara är en evig rundgång. Man vaknar, läser tidningen, läser på Fejan och sedan är det som det är, det vanliga.
Hm, jag tänker tillbaka tjugo år, hur man låg på Långholmen och njöt, sedan tio år, då man åkte dit igen och konstaterade att det gick inte att vara där, för mycket folk, eller i parken, Vita Bergen, blir ju galen då man går dit, överjävligt med folk, var tar oaserna vägen.
Man söker, men jag tror oron finns inom en. Men, jag märker också att man blir allt sämre på att njuta, drömma. Vad är det för oro som driver en och varför driver den en. I mitt fall, att jag vill producera, men varför vill jag producera? För att jag tycker allt jag ser inte kan tillfredsställa mig, för att jag tycker allt jag gör är otillfredsställande, inte dåligt, inte alls, men inte tillräckligt bra, men när blir det tillräckligt bra?
Ställa ut? Vad ska jag ställa ut? Ingenting känns bra eller intressant att ställa ut. Allt är för dåligt och ändå är det bra, men för dåligt.
Fan, vilken jävla blog det här blir då, men man måste försöka komma till botten med vad man saknar och jag vet vad det är. Och det jag saknar är svårt att komma åt, mycket svårt.
Existentiellt. Ja, valen är öppna, men vilka gör man.
Så kan det gå, jag jobbar vidare på min hemliga blogg.
