Nytt år,,,

Götgatan, klart jag ska göra den i färg. Jag är ovanligt lugn, årskiftet satta vissa parametrar i sväng. Oron kom tillbaka, oron för kroppen och för andra. Jag, som många andra, bär en stor oro varje dag för de som är i Ukraina och Gaza. Bara föreställ Er läget. Alla barnen som fryser ihjäl, allt jävelskap som inte fyller någon som helst mening, ingen som helst mening. Allt det där är idioti.

Lyssnar på Dylan, han är som ett kulturellt ankare, självklart fick han Nobelpriset, hur skulle han inte kunna få det? Mannen är en röst som fött så många nya, Patti, Bruce, Lundell, det är horder med artister som gått i hans fotspår.

Inom den svenska fotografin är det kaos. Totalt energislukande kaos. Var har vi vårt museum, var har vi vårt ankare? Vi,  i min generation hade Strömholm och Sune Jonsson, och båda är viktiga, men Sune Jonsson är nog den viktigaste  fotografen vi haft i den svenska fotovärlden. Vilken Mästare.

Det är möjligt att jag tappat greppet, den roligaste utställningen jag sett i år är kanske Ruth Orkin, hon var liksom lössläppt och rolig, trots alla arrade bilder, en humanist. Det publiceras alldeles för många utställningar med förvridna kvinnoideal, avsaknad av humor och kärlek, och de har alldeles för mycket teoretiskt skit i bagaget.

Det faller alltså, Hannah Modig verkar få fart, det är glädjande, Simon Johansson återvänder till sina svenska motiv, det är där han hör hemma och landar, det finna fler, men jag ska inte skriva om svensk fotografi, det får ngn annan göra. Jag vill bara skriva om känslan av att gå i snö, tyst, mjukt och meditativt.