När hösten öppnade sig

  När hösten öppnade sig. 

Bill och Bulls liv en senhöst i mitten av 2000-talet.

Varför kan du bara inte lämna henne, säger Bill då vi sitter i hans soffa. 

Vet inte, det är något helt sjukt, jag känner inte  igen mig själv? Det är som mitt liv består av henne, de drömmar jag har haft ihop med henne.

Jag kommer ju ihåg att du tyckte hon var ganska jobbig ibland, att du tyckte hon arbetade för mycket och festade för hårt. Har du glömt det?

Nej då, men det är något annat. Fråga mig inte vad? Jag kanske lever i en dröm?

Om det var en dröm eller inte, vete fan, Nu satt jag i alla fall i Bills soffa. Han hade en ganska stor  trea  vid Nytorget. Den kostade honom femton lakan i månaden. Jag fattade inte hur han hade råd, men han konsultade och jag vet att sånt folk brukade få rejält med pengar. Det var skillnad på mig. Jag hade levt som fattig konstnär hela livet. Fjorton lakan i månaden räckte för att jag skulle kunna leva hyfsat, gå på krogen, betala min tretusenkronors f-skatt varje månad. Allt går om man ställer in sig på det.

Vad  tycker du om whiskyn, visst är den god? 

Han nämnde något namn och hur många år den var. Jag tyckte oftast Jameson var godast, men det fick man inte säga. Bill hade mycket konst på väggarna. Han köpte då och då och även av mig. Det var så vi träffades. En dag kom han in på min ateljé och frågade om han fick kolla lite bilder. Jag kände igen honom från Nytorget så han var välkommen. En timme senare gick han iväg med tre bilder och vi var vänner. Vi gick tillsammans till Nytorget, tog en öl i sensommarsolen. Det var lite mer än ett år sedan. - Vad  tror du om finanskrisen? Får du mindre jobb?

Nej, Bill ruskade på huvudet. Det är nu dom behöver mig, men det är ju en ganska otäck situation. Alla känner väl att bubblan håller på att spricka, att man inte kan köpa sig ur alla lösningar. Frågan är bara vad som ska till?

Ett annat ekonomiskt system, men vilket, sa jag. Och hur fan ska det gå för alla som blir arbetslösa då det inte finns några pengar i A-kassan eller att staten hjälper till. Det kan bli rena jakten på folk, starkast vinner.

Otäckt, borgarna visar ju inte någon större förståelse för att folk blir utan jobb. Hur ska man pröjsa sin bostadsrätt om man blir utan jobb. Då ryker alltihop, och man kanske måste sälja med förlust.

- När det kommer till borätter så skiter jag i vilket. Har man gått in i den skiten får man skylla sig själv. Från början tyckte alla att det var värsta kapet, nu är det lite andra tongångar.

Bill började skratta vilt, 

Som jag då? Jo jag håller med dig. Nu är jag på gränsen att klara mig, måste flytta ihop snart. Jag håller på och snackar med Stina om ihopflytt. Hon verkar på hugget, vill ha barn också.

Det lär du ju inte komma ifrån om du har en tjugofyra år yngre donna. Det är där det skiter sig.

Nej, för fan, jag tar gärna en omgång ungar till, även om jag är femtiofem. Idag är det inte som förr. Det var väl samma med dig och Åsa. Hade det blivit barn hade du varit femtionio och farsa. Hur hade det gått?

Jag sa inget. Han var ju topptränad. Själv hade jag den här hösten känt att min kropp för första gången i livet klappat ihop av all ångesten. Jag var inte som förr och jag hade fått en slags insikt i att bli äldre, att det följde med något. Om inte annat dödsångest och illusionsbefrielser. Ibland kunde jag känna att det var något i mitt liv som var annorlunda, att jag levde för något annat, något som jag inte fattade ännu. En trädgård, ett hus, ett annat liv, helt skiljt från det jag levde nu. Jag ville både delta och inte delta. Kanske mest inte delta?  Å andra sidan: Hur mycket hade jag deltagit i mitt tidigare liv? Hade jag inte alltid varit en enstöring?

Hur går det med flytten? Har du fått någon ny lya?

Jag ska ta en tvåa på Borgmästargatan. Den känns okej, men jag kan inte flytta tillbaka efter renoveringen, blir för dyrt. Dom höjer hyran från fem tusen till nästan åtta för min tvåa. Det är ju sjukt.

Ja, fattar du, Bill bara ruskade på huvudet. Hur fan har de tänkt att ett samhälle ska fungera med sådana jävla hyror. Det är ju ett rån och inget annat.

Skit i det nu, ge mig lite mer whiskey. Jag fick några droppar till av den där goda, dyra, gamla whiskeyn. Utanför hade det mörknat rejält. Någon timme senare gick jag hem mot Klippgatan och mitt hem. Jag skulle bo kvar i tre månader till. När jag flyttade in i lägenheten trodde jag det var för alltid. Jag älskade den, bytte den mot min stora fyrarummare. Av alla förslag jag fick var den här tvåan den bästa, min dröm. Nu skulle jag bli av med den, bara för att någon jävla husägare skulle tjäna fett med pengar på att renovera den. Äschlen, jävla äschlen, sa jag till mig själv då jag vandrade hem i natten.

2.

Jag vaknade till ytterligare en grå dag. Det var sommartid, eller var sommartiden slut? Nå, mörkt var det i alla fall. Jag klev upp, gjorde min kopp kaffe och tog en macka. DN låg i hallen men jag läste den inte längre. Det var ofattbart hur snabbt jag kommit in i att läsa nyheterna, tidningar på nätet. Jag var förkyld, dessutom. Den här perioden, oktober, november var den jävligaste  på hela året. Jag ides knappt gå ner till ateljén, sitta och kolla i datorerna på sommarbilder. Förr i tiden, då jag gjorde bilder i labb, brukade jag ägna november åt att sitta i mörkrummet och kopiera. Inte numera, nu skrev jag ut det hela själv. Det var inte samma sak. Det blev inte lika bra som förr men gick väldigt fort. En vecka och jag hade skrivit ut en årsproduktion av två hundra bilder, där femtio kanske var bra, och femton riktigt bra. Det tog tre år att göra en bra bok, femtio bilder.

Bill ringde då jag satt med fikat. Han ringde alltid och han hade alltid samma fråga: Fika????

Tjena, mår du bra, vill du fika? Jag är på Saccen nu, men vi kan träffas på Spuntan om en kvart?

Jag hörde hans förväntningar. Karln fikade femton gånger om dagen. Visst, jag kunde tänka mig ta en kort sväng ner till fiket på min gata.

Han satt redan där då jag kom, lika jävla pigg som alltid. Han var några år yngre än mig, men arton gånger piggare. Jag fattar inte vad det är med honom? Är det träningen, att han kutar nästan varje dag?  Nej, måste vara något annat?  Han hade tagit en dubbel espresso. Att han inte bara sprack av allt kaffe? 

Sätt dig, sätt dig…

Har du sovit gott, jag hade så ont i axeln hela natten, höll på att bli tokig.

Jag sov som en stock, din whiskey var verkligen god och mjuk. Vad är det med axeln då?

Vet inte, den har hållit på och krånglat ett tag nu. Jag ska gå till någon som vet något om sådana saker.

Du, sa jag plötsligt, något annat. Har du sett konsten på det här fiket? Det är ju värre än vad man ser på fjällhotell. Det är ju helt sjukt dåligt. Vem är det som ställer ut?

Det är alltid någon kompis eller släkting som får hänga här. Det är policyn så man får hålla masken.

Jaha, men det här var ju grymt dåligt. Fattar mig inte på konstvärlden längre, så mycket bullshit, ingenting, ingenting, bara trams. Det känns som hela skiten har blivit en genustävling, inte ett sätt att uttrycka något.

Det stämmer nog, mycket snack om kön, jävligt tröttsamt. Tänk att få en utställning recenserad och få hälften av artikeln skriven ur genusperspektiv. Jag skulle få spel, trist.

Det plingade till i min telefon. Det var en av mina exfruar och som vanligt ville hon låna pengar. Nu ville hon låna en tusenlapp. Förra gången jag lånade ut pengar till henne tog det ett år att få tillbaka en tusenlapp. Jag skrev tillbaka att jag inte hade några pengar att låna ut.

Var det exfrun? Bill log skadeglatt.

En av dom, ja. Hon om alltid vill låna stålar trots att hon tjänar dubbelt så mycket som mig. Hon skulle kanske tagga ner på klädköpen och resorna lite?

Det här är ett bra ämne. Varför ska folk släpa iväg sina småungar över hela jordklotet? Tänk på miljön, sedan vad har kidsen för det? Vilken unge vet att den varit på Mali, eller i Thailand, eller New York? Det kan dom väl göra själva då de blir tjugo? Fan, ungarna måste ju få upptäcka världen själva. Jag stack ut i världen som nittonåring. Det var en tuff resa..

Äh, sluta nu, jag vet allt du gjort. Du är inte riktigt representativ. Kolla kidsen idag. De flesta grabbar föredrar att spela på datorn före att resa eller hålla på med brudar. De är som försenade i utvecklingen. Först när dom blir tjugofem, trettio börjar det fatta  vad livet handlar om. De är som dagiskids.

Andra tider nu, arbetsmarknaden är tokslimmad, har blivit ett slaveri, ett modernt slaveri. Det finns inte så mycket utrymme längre, jobba svart, hitta på något eget, visst, men i slutändan är det ända en jävla massa pengar som ska upp för att du ska överleva.

Ja, det var bättre förr…Jag sa det och Bill blev sur. Han tålde inte det, för han var för ung för att ha varit med de avgörande åren i slutet av sextio och början av sjuttiotalet. Det kom han aldrig över. Vad var åttio och nittiotalet? Två idiotårtionden. Så jävla mycket korkad skit som då fick man leta efter, ja det skulle vara 2008, då världen verkligen verkade helt ha tappat fattningen. Idioternas år.

Vi satt kvar ett tag på fiket. Bill var en bra man. Jag hade inte känt honom så länge, men han var en sådan som man gärna gick hem till, satt i soffan och snackade med på nätterna. Det var länge sedan jag kände så med en kompis. Jag hade tappat bort mina vänner allt mer. Olika familjebindningar, allt fler hade flyttat från stan. Jag, den fattigaste av oss alla, var den som lyckats bita mig kvar. Det var märkligt, men så var det.

Nej, nu måste jag dra, ska träffa en kund i Sollentuna. Bill reste sig, skakade hand och drog. Nu var bara Jompa och jag kvar på fiket. Jompa var en typ som aldrig jobbat vitt, bara svart i snart tjugo år. Han var snart femtio, bodde på en båt och lyckades överleva på att renovera och fixa med lyor lite överallt. Han var värd en egen bok, bara att han överlevde var mästerligt. Dessutom var han en jävligt skön typ. Vi var lite lika, en typ av slackers.

Jaha, nu stack han också,,vad ska du göra idag då? 

Jag vet inte. Jag borde jobba men skjuter upp det till i morgon, eller i kväll. Vi år se, är inte i form för att jobba riktigt, tycker det mesta är ganska segt just nu.

Ja, vi får se. Ibland kan jag tänka att jag ska skaffa ett lönejobb, men bara tanken ger mig total panik. Gå upp varje morgon, varje dag. En vecka okej, men månad ut och in. Fruktansvärt. Hur orkar folk? Jag fattar faktiskt inte det. Hur orkar dom? 

Jompa skrattade.

Dom kanske inte gör det, men arbetar ändå. Jag ska ta ett bloss.

Han gick ut med sina rullade cigg och jag slog en flukt i blaskan. Det var de vanliga tragedierna, barnamord, taskiga finanser, krig och inget, absolut inget som berörde mig. Vad fan skulle jag göra åt barnamorden, krigen eller bankernas jävla mygel? Ha pengarna i madrassen, men annars? Världen var verkligen en skuggig plats, så mycket demoner utan mening och liv. Så mycket vi skulle ta in utan att kunna agera, bara få ångest. 

Jag drack den sista slurken, snodde en kaka från fiket och gick hemåt. Klockan var strax elva och det var blygrått. Jag längtade efter att bo i ett land med sol, värme, hud, kropp, sex, siestor…ja, det var ta mig fan snart dags att lätta från landet. Jag visste vart jag skulle flytta, ner till Tarifa, södra Spanien. Jag hade varit där många gånger och älskade stället, solen, maten och närheten till Afrika, Sierra Nevada. På något vis trodde jag det skulle vara billigare och enklare att bo där nere? Jag fick väl se framöver. Blev trött av bara tanken, gick hem, kolla posten, nätet, telefonen. Inte ett skit. Man var populär. Det fick bli lunch, gröt och sedan siesta.

3.

Hamnade på vernissage nere på Nytorget. Det var en sådan där kväll då Sofo hade kvällsöppet. Hela området hade verkligen ändrats genom de sista tio, femton åren. På gott och ont. Konsumismen hade blivit vårt ledord. Handla, handla, handla… Bill stod i baren på Saccen. På väggen hängde några nya bilder, dekorationer, stora snygga saker. 

Här, ta en öl, jag ser redan att du tycker det är skit.

Han flinade mot mig och ställde fram en gratisöl.

Ja , vad fan ska man säga. Det är snyggt, men vad handlar det om? Några jävla nyllen som ligger på rygg och visar snoken? 

Bill fnissade år mitt utfall. Två brudar ankrade i baren bredvid Bill. Det var tydligen några han kände från förr. Jag skaka hand med tjejerna. Dom tog en grön drink var. Grabbarna drack öl och brudarna drinkar, börjar lukta könsroller här, men i alla fall. Den ena bruden böjde sig fram emot mig.

Visst är det bra bilder? Jag gillar den stora, så snyggt och jag tycker verkligen om monteringen på plattan, blir skön yta.

Ja, det är skitsnyggt, svarar jag. Vad svarar man annars? Om en brud säger en sådan sak får man ju hålla med. Snyggt, konsten är snygg? Hur fan vore det om den innehöll något istället för att bara vara dekoration? 

Bill tittade på mig, som han väntade ett utfall. Jag fattade, simma lugnt. En annan gång träffade jag honom med en marig advokatbrud. En iskall jävel som flina som en tok och snackade som hon läste altartavlorna i bibeln. Då kom jag ihop mig på allvar med henne då hon dissade Lundell utan att ha läst en enda bok. Han skrev skitdåligt sa hon, men inget hade hon läst. Den gången såg Bill ledset på mig. Han såg hur hans dejt pajade och det kanske inte var så lyckat. Han dejtade advokaten en gång till innan han insåg att hon saknade blod i ådrorna.

Tjena, tjena, konstnären kom fram till mig. 

Det var en gammal polare till mig så jag klappade om honom. Inget fel på killen, en bra människa, men som konstnär, en förbannad katastrof. 

Bra grejer, sa jag. Skit snyggt

Ja verkligen snyggt, bruden bredvid mig böjde sig fram och berömde honom ymnigt.

Jag drack min öl, lyssnade på Bill och tjejerna. De var vackra människor, men jag hade slutat tända på kvinnor. Det här med Åsa hade dödat något i mig. Jag kunde inte längre bara glida med, njuta  av hud och skratt. Det var sorgligt, men det var så det var. Jag hade blivit alldeles för allvarlig. Varje kvinna mättes som en framtida partner. Vem klarar det vid första koll? Sånt växer ju fram, men den stora grejen var att jag tyckte inte dom var sensuella, trots att dom var vackra. Jag väntade på den stora kärleken, eller kvinnan med den stora stillheten inom sig. Jag misstänkte att jag skulle få vänta länge.

Vi gick vidare till en annan krog, där det också var vernissage. Den här gången var det små bilder, för små och för dyra, tjugo lakan styck. Jag ides inte ens kolla den här gången. Det får vara någon måtta.

Vi drack mer öl, damerna försvann.

Trevliga tjejer, sa Bill. Dom brukar dyka upp då det är vernissage.

Jo, fast inte min sort, bra, men ändå inte min sort.

Ja, men okej ändå. Vi är väl inte Guds bästa och smartaste barn heller. Två jävla gubbar, ilskna på det mesta. Vad är det att ha?

Du snackar, jag är fan inte ilsken på någonting. Jag är bara besviken. Det är en jävla skillnad.

Jaja, fan ryck upp dig då. Du borde knulla med någon. Det kan vara bra för blodet och psyket.

Det har du rätt i, men jag tänder inte på brudarna just nu. Det är som en hinna, jag tränger inte in bakom deras masker.

Det löser sig, på lördag går vi på party med dans. Sonja fyller fyrtio, då blir det drag och dans. Då händer det grejer.

Okej, lördag, järnet. 

Vi drack ur, jag började längta hem. Bill ville vara ute. Han ville alltid vara ute. Det var som om hans hem inte existerade. Jag tyckte om att vara hemma och skrota. För mycket snackande dränerade mig på något vis. Jag kom inte ur mig själv efter ett tag. Jag tyckte om att drömma.  

Vi skildes åt på Bondegatan. Jag gick hem, han gick neråt Skrapan, skulle träffa sin dotter som satt på något ställe längre ner. När jag kom hem hade en dam smsat: ”Ville träffa dig i kväll, men nu är jag för trött, synd att du inte svarade”.

Jag ringde upp henne. Inget svar, skickade sms: ” Jag är hemma, kom om du vill”.

Sedan la jag mig för att sova. Om hon kom? Givetvis inte? Om hon svarade? Givetvis inte.

4.  

Vaknade tidigt på morgonen. Solen sken in genom balkongdörren. Jag lät den stå öppen, satte mig ned i soffan för att skriva. Det viktigaste för en som skriver är ordning och reda. Att man skriver, sedan kommer ett bra förhållande, en kärlek, det som håller en på köl. Jag saknade min försvunna dam, därför skrev jag dåligt. Brukade tänka på Hemingway, Key West, hans kvalitetsperiod då han skrev så vackra böcker. Jag kan se hans hus, trädgården, kattorna, det sköna morgonljuset, stillheten o sedan båten Pilar och krogen på kvällen. Kan inte ha varit ett dåligt liv. Kan bara ha varit ett bra, underbart liv. Samma liv som jag ville leva tillsammans i södra Spanien. Vi hade varit där tillsammans, i Tarifa, den lilla staden vid havet. Min drömstad, tillsammans med Chora på Naxos. De små vita husen, havet, vinden och den totala stillheten. Varför satt jag kvar i Stockholm? Varför stack jag inte bara iväg? Jag var feg, jag avvaktade, hoppades på något. Jag ville ha en kvinna att göra det hela med. Jag ville inte vara ensam. Hemingway sköt sig själv till döds som sextiotvååring efter en ganska hoplös tid med elbehandlingar och annat skit. Han hade fått högt blodtryck efter njur och leverskador, spriten hade väl gjort sitt, men också alla olyckor i Afrika och överallt hade tagit ut sitt pris. Medicinerna gjorde honom deprimerad och till slut gav han väl upp. 

Jag är femtionio, om fyra är jag sextiotre. Inte fan tänker jag ta livet av mig även om jag nu börjat få högre blodtryck. Jag ska göra tvärtom, börja få ordning på min dröm om havet och arbetet.

Jag gick ner på fiket efter jag skrivit klart. Det var bara Nils, en av de unga som jobbade där, som var i lokalen. Jag fick mitt kaffe, efter femton gånger hade han börjat fatta att jag ville ha en enkel espresso varje dag. Att jobba på fik är inget jobb i Sverige. Det är ett slags påhugg för unga, trötta, ointresserade typer. Runt Medelhavet är det något annat och det märks. Efter två gånger på en bar eller ett fik är man igenkänd och man får vad man vill ha med en enkel nick. Det kallas yrkeskunskap och det är något som saknas i den svenska kafébranschen. Det finns undantag, men ibland blir man lätt mörkrädd över klantskallarna på fiken.

Bill dök upp, oväntat. 

Tjena, han slog sig ned i soffan, ge mig en dubbel espresso, skrek han till den trötte ungdomen som satt i ett hörn och inte ens märkt Bills entré.

Hur går det för dig, frågade han? Har det hänt något med damen? Såg henne igår. Hon är fan snygg, alltså.

Nej, jag har skrivit och med henne vet jag inget. Fan, vad du är pigg då? Har det hänt något?

Nej, jag är bara kär, vi ska skaffa barn, tror jag. I alla fall vill hon det och jag med,,,

Ja, herregud,,,hur länge har du känt henne, tre månader och redan skaffa barn. Ska du inte ge grejen ett halvt år i alla fall?

Nej, fan, nu ska jag på det. Kul vet du, blir man farsa vid femtiosju. Det passar mig bra.

Jamen, kör på då, grattis i förskott. Själv funderar jag på hur jag ska ge mig iväg till Tarifa, hur jag ska kunna bo där. Funderar på att hyra ut lyan till mina barn och hyra ett hus därnere. Vad tror du om det? 

Låter bra, jag kommer ner. Vad ska du göra då? Ska du plåta och skriva som nu, eller ska du leva på något annat? 

Jag ser framför mig att jag jobbar i ett garage, det är min arbetsplats. Garagedörren är öppen mot gatan och havet och så sitter jag där inne och skriver och gör en ny slags naturbilder. Jag ska börja göra naturbilder, sådana här bilder av havet som Turner, målaren gjorde. Jag ska skita i folk,  problem, det ska bara bli vackert. Då kommer jag att tjäna pengar också, eller hur?

Fan, du är smart. Jag har länge funderat på hur du ska gå vidare, men det är klart att det är så du ska göra, överföra din mörka bildstil på naturen. Det kommer att bli grymt. Ska du inte göra en utställning direkt med dina naturbilder, dina grekiska havsbilder?

Funderade faktiskt på det själv förut. Okej, då säger vi så. Vet du något galleri? 

Det löser jag, gör tio små bilder så jag kan visa, så ska jag fixa ett galleri till dig.

Vi var överens, svårare var det inte. Havet skulle bli min grej framöver. Havet, det stilla, vilda  havet. Jag skulle sluta med politiken, människorna, aggressionerna. Jag kunde blanda kärleksbilder med havsbilder. Jag var redan igång, kände att jag redan hade valt sida. Nu var det bara det här med damen kvar. Hon måste återvända.   

5.

Hösten hade sitt eget förlopp. Obama vann valet. Det var väl väntat men USA är ju ett sånt rasistiskt och outvecklat land så man vet aldrig. I alla fall får man hoppas att karln får leva länge nog att genomföra några reformer. Hur han ska genomföra dom fattade jag aldrig, landets ekonomi var ju i spillror.

Hemma i Svedala var det samma underbara läge. Ekonomin gick på lågfart, under lågfart till och med. Folk fick lämna jobben, men hyrorna skulle höjas och klassamhället permanentas. Jag läste Hunther S Thompsons Hells Angelsbok. Vilken journalist, vilken galning, typiskt att han sköt sig själv till döds, men det var väl alla drogerna som till slut tog livet av honom. Han var ju enligt säkra källor bara ett vrak på slutet av sitt liv.

Som vanligt gick jag ner på fiket, satt ensam ett tag. Jag hade tillbringat en natt med en ung kåt kvinna. Vilket jidder, det var upp och ner, o lyssna på hennes historier om exkillarna. Det var fan ingen ordning på något och när jag gick hem på natten längtade jag ännu mer efter något vettigt. 

På fiket satt några kvinnor vid ett bord. De satt där ofta med sina små hundar. Ingen hade en man, någonsin. Varför var det så? Jag fick ingen klarhet i det. Var det så att familjeliv helt enkelt inte var den optimala lösningen, att särbo kanske var det? Att bo ensam, göra sitt och träffas kanske var det ultimata? Själv kände jag att jag ville ha en röst till före Gud. Någon att ringa till i krislägen, någon att dryfta livet med, det goda och det onda, en kropp och samtalen i natten. Det räckte för mig. Samtalen i natten, det var grejen.

Jag satt kvar i en timme. Jag hade så många frågor att dryfta. Skulle jag börja sitta på fik och jobba, ta med min bärbara dator. Det var många som gjorde så. Allt fler arbetade hemma, den nya tekniken gjorde det möjligt, men i längden blev det ensamt. Vad hade hänt med staden? Det slog mig att jag aldrig var i centrum längre. Fem, sex ggr per år kanske? Att det var minst ett år sedan jag åkte tunnelbana. Förr var Kungsan centrum. Nu var jag aldrig där. Fiket där nere var inte min värld. Jag hade reducerat allt till några kvarter. Området kring Nytorget och Erstagatan. Var det bra? Var det ett bevis på ålder och ångest? Hade min panikångest något med det att göra? Varför tyckte jag inte längre om City?

Jag tog den vanliga promenaden innan jag gick hem, över Folkungagatan, Nytorget, Vitan, hundrastgården och sedan hem. Gatorna var gråa, gick in på ett fotogalleri. Den nya generationen saknade något, men vad?  Det fanns nästan aldrig någon botten i deras bilder. I samma ögonblick ringde telefonen.

Tjena, fika, det var Bill. 

Jag har precis fikat, men vi kan ses på Nytorget om fem minuter.

Okej, han slängde på luren.

Jag gick till Tevere. Jag brukade inte gå dit, för jag tycker de unga tjejerna får slita för mycket för sin lön. Stället har funnits i tjugo år eller mer och dom har fortfarande inte lyckats ordna en vettig arbetsplats för de unga tjejer som sliter äschlet av sig på somrarna.

Bill dök upp, nysvidad. Han hade köpt en ny jacka för några tusenlappar. 

Snyggt, sa  jag. Vad kostade den där då?

Fan så dyr, men snygg, eller hur?

Jo, man blir ju avis, annars då? Rullar det bra med kärleken?

Det är bra, vi bråkar om möblemanget men vad fan gör man. Viker ner sig och flyttar om i det tysta?

Just det, enda säkra sättet. Man kan väl för fan inte hålla på och diskutera möblemang. Min son tycker jag ska köpa ny soffa. Får väl åka till Ikea en dag, de har skitfina soffor för fem lakan. Eksjö, tror jag en modell heter.

Kul med Obama, men hur ska han få ordning på det här. Han borde ha Clintontjejen med sig, hon kan nog gjuta lite olja på oron. Tänk dig dom två i orala rummet,,,

Ja, det vore något och sedan kåtgubben Clinton på det. Snacka om soppa. 

Det var ju inte mycket att snacka om. Obamas vinst gav en glädjestöt över världen. Bara tanken på att den andre hade vunnit gjorde ju en deprimerad. Obama var vad världen behövde helt enkelt. Jag har varit med om några avgörande politiska händelser. I ungdomen, då p-pillren kom. Det förändrade hela synen på sex. Det blev nästan så att man måste ha sex. Francos död, gatorna glödde när jag var nere i Malaga. Jag har aldrig upplevt en sådan eufori bland människor och slutligen Berlinmurens fall. Jag var där i den råa kylan då muren hackades upp. Det var en vacker känsla som dock förstördes av att en massa kommersiella företag skulle skänka en massa skit till Östtyskarna. De fick direkt känslan av att vara underlägsna Väst. Det var en kluven känsla. Och så Obama, en slags befrielse i den svåra tid världen hamnat i.

Helt klart gick kapitalismen mot sitt fall. Att konsumera sig ur alla kriser verkade inte fungera längre. Även om jag med mitt korta levnadsperspektiv kunde se att konsumismen hade ökat ofattbart mycket, att konsumera hade blivit en livsstil, så fanns det tydligen en gräns. Folk kunde inte köpa hur mycket platt-tvs, mobiler och bilar som helst. Någonstans blev det för dyrt och miljön började tala på allvar. Det var allvar, riktigt jävla allvar. 

Bill gick till ett nytt möte. Han var ofta på möten. Jag var aldrig på möten. Jag gick hem för att skriva. Mitt skrivande liv var en plåga ibland, denna ensamhet. Alltid ensam. Ibland då folk brukade berömma mig för min livsstil, att jag klarat av den, så ville jag säga. Jag klarar inte alls av den. Snacka med mig på nätterna, då ångesten kommer som ett skott och man bara vill dö, det känns som man inte ska klara en timme till. Jag behövde en backup, en kvinna, någon i sängen. Jag hann knappt tänka tanken, för då jag rundade hörnet till Folkungagatan mötte jag henne.

Hon log vackert. Jesus, så jag älskade henne. Det slog upp en låga i mig som nästan kvävde mig.

Hej, jobbar du inte, sa jag?

Nej, ska till frisören. Ska klippa mig kort.

Jaha, hur mår du då?

Hon ryckte på axlarna. Betydde väl så där? Vi gick ner mot Slussen. Det var skönt att gå med henne. Jag skulle kunna gå så här resten av livet. Vi gick en sväng, sedan tystnade hon och jag förstod att det var dags att lätta.

Jag sorterade bilder, såg nakenbilder på henne från Greklandstiden. Jag kunde se hur svullna hennes bröst var. Hon hade precis kommit till Naxos. Hon var vacker och blond, vi satt vid vattnet, hade ätit en halvhyfsad fiskmåltid. 

Polarns segelbåt låg på redden och de stora färjorna kom och gick i hamnen. Hon hade i veckan varit i Köpenhamn och blivit inseminerad med en annan mans spermier. Hon hoppades att det skulle fungera den här gången. Det gjorde jag med, jag hade gått in i en av de små grekiska kyrkorna och bett för henne och barnet. Jag bad för en liten Miklos. När jag bett klart gick jag ut, ställde mig vid bergsstupet, såg hundra meter ner i vattnet. Då ringde hon, en brusig linje från Sverige, sa att hon kommer på fredag, att hon längtade. Jag svarade att jag också längtade. Vi la på. En stor rovfågel kretsade över mig, en liten fiskebåt försvann bland vågorna. Jag klev bort från stupet, åkte hem. Hon kom på fredagen. Nu var det söndag. Hon hade klippt sig, fått färg på benen. Jag älskade henne, mer än någonsin. Vi var trötta, gick långsamt hemåt. När vi kom hem gick hon på toaletten. Jag hörde hennes gråt. Det var mensen, barnet var förlorat. Igen, det skedde hela tiden. Det var tionde gången hon försökt och tionde gången hon misslyckats. Hon kom ut från toaletten. Vi la oss. Jag höll om henne. Vad kunde jag mer göra? Det var livets ofrånkomliga smärta. Jag höll om henne hårt Det fanns inget att säga, mer än att jag älskade henne och vad som än skedde skulle jag älska henne.

Nu var hon borta. Jag hade aldrig svikit mitt löfte, men i henne var något sönder Om något var sönder i henne, så var det också det i mig. Det var så jag kände, men jag fick aldrig säga det. Hon var borta, rymde. Jag vet inte vart och jag kände mig förlorad. Det kanske var livets ofrånkomliga smärta och precis som hon kände på Naxos kände jag nu: Att livet inte var rättvist. Att något var fel. Att vi borde ha det bättre.

6.

Jag tränade. Jag har alltid haft träning som terapi. Ju sämre jag mått, desto mer vältränad har jag varit. Nu kände jag mig sliten. Inte blev det bättre av att jag gick till doktorn. Sex månaders panikångest och panikångestnätter hade slagit hårt på min kropp. Jag hade fått förhöjt blodtryck. Det tog knäcken på mig. Jag hade alltid sett mig som odödlig. Började goggla på blodtryck. Man kan bli galen för mindre, skitnervös. Det slutade med att jag fick medicin och att jag bestämde mig för att börja träna rejält. Jag sprang i parken. Hade helt klart lagt av mig, orkade inte alls så mycket som jag trott. De senaste åren, efter det digitala inträdet, hade det blivit mycket sitta på rumpan och jobba. Alla satt på rumpan och jobbade numera. Det kommer att stå mänskligheten dyrt. Mina barn kommer att bli sjuka snabbt. 

Jag plågade mig i backarna i Vita bergen. En del dagisfröknar tittade snett på mig, som jag var en pedofil. Jag sket i det och sprang. Efter en vecka märkte jag att jag kom i bättre form. På kvällen gick jag ner till El Mundo. Alla polarna satt där och jag tog fram blodtrycksmätaren. Det blev rena Tatifilmen. Plötsligt satt alla och mätte sitt blodtryck. De flesta hade högt, kanske beroende på stojet och läget. Jag visste faktiskt inte hur mycket ett normalt blodtryck är på krogen. Efter en halvtimme hade alla mätt sitt tryck tre gånger. Bill hade lägst puls, runt femtio där han satt i soffan. Det var lågt och vi garvade och sa att han kanske inte levde trots allt.

Jag var som vanligt äldst, träffade en annan snubbe som såg ut att kunna vara i min ålder men han visade sig vara tio år yngre. Det plågade mig, faktiskt, att ständigt vara äldst. Jag hade svårt att ta min ålder. Häromdagen sa den unga kvinnan jag börjat träffa att hon älskade mig. Det sköt som en varm våg genom min kropp. Det första jag tänkte var att det var underbart. Äntligen ett kärleksord, något som skjuts in i min kropp, inget motstånd, bara få kärlek. 

Nu kommer J, sa plötsligt Bill mitt i blodtrycksmätandet. Han hade rätt. Hon kom in, mörk, vacker hållning. En slags tysthet över henne. Hon log glatt och kom fram till mig.

Vad gör ni, leker ni sjukstuga?

Vill du testa blodtrycket också? 

Jag har så lågt att jag nästan svimmar ibland då jag stiger upp för snabbt.

Alla kvinnor jag känner säger att dom har lågt blodtryck. Varför det? Äter ni för dåligt?

Ja, jag äter så dåligt. Är så fattig, När jag står på affären väljer jag mellan en eller två tomater.

Vi skrattade åt verkligheten. För så var det. Hon valde mellan en eller två tomater ofta.

På natten, när hon låg på min arm, snackade vi om det.

Jag är så fattig, är så trött på att aldrig ha pengar. Funderar på att sluta med det här konstnärslivet, bli polis eller något liknande.

Ja, det är ett helvete ibland. Jag har ju hållit på i fyrtio år och nu är det väl för sent att byta,  man ledsnar. Frihet, vad är det om man ständigt ska vara orolig för pengarna? Å andra sidan så kan jag inte ha ett fast jobb, får panik efter en dag eller två. Bara tanken på att måsta kliva upp varje morgon och gå till en arbetsplats ger min total panik.

Jag tycker ditt liv verkar hemskt ensamt. Är det inte också jobbigt, att alltid vara ensam.

Både ock, i perioder blir jag galen av att allt hänger på mig själv. Jag erbjuds aldrig något, aldrig någon lindring, aldrig vila, bara ligga på, hela tiden. Jag får panik, ofta, det ska erkännas, men jag klarar ju inte det andra, fasta alternativet, så vad är valet? 

Kan du inte skaffa dig en arbetsplats i alla fall?

Jo, jag ska börja arbeta på fik, det blir för ensamt att sitta hemma hela tiden, ska söka mig ut mer. Jag har sagt det förr, men nu är det dags, faktiskt. Börjar få psykosomatiska sjukdomar av all ensamhet. Dessutom tycker jag med åldern att det blir värre, livet beskärs. Nu saknar jag en röst i natten, den sista rösten för Gud, om du fattar?

Ja, tur jag är här då, sa hon och kröp närmare mig.

Jo, det är en tur, du håller mig vid liv. 

Jag höll om henne. Hon var en gåva. Hon sa hon älskade mig, var tjugofem år yngre. Hur skulle det gå?

7. 

Fick jobb en morgon. Svartjobbarjompa ringde en kväll och frågade om jag ville köra konst med Klotis, en annan svartjobbarpolare. Jag sa ja, eftersom det brukade vara ett välkommet avbrott i det annars så sega frilanslivet. Vi skulle ses borta i Vasastan, i  galleriträsket som Jompa uttryckte det.

Jag hyrde bil för det var min uppgift. Det var jag som stod för körkortet och körningen. Klotis var med och lyfte för han behövde stålar till sitt boozande. Jag var på plats exakt nio. Klotis stod och väntade.

Tjena, Jompa kommer inte. Han skulle kakla en lya på Söder, så det blir du och jag. 

Inga problem, verkar vara en ganska enkel grej, typ två repor till Frihamnen.

Vi gick in i galleriet. Visst pyttsan, enkel grej. Ett helt rum fyllt med en värsta konst jag sett. Betongfyrkanter och torra jävla strån och inget fick förstöras. Jag kände på en staty. 

Det är ju skittungt, och inget är packat. Hur ska vi få in det här i bilen utan att något skiter sig fattar jag inte.

Inte jag heller, sa Klotis, som redan var svettig. Han svettades som en galning bara han rörde sig. I normalfall brukade han jobba extra på ett fik, men fick sluta för han drällde svett på mackorna.

Tjena grabbar, är det ni som är flyttfolket, bra, jag hjälper också till.

Vi satte igång. Konstnären var en schysst typ. Han bar och fixa, men för varje ful grej jag bar ut, undrade jag hur han var funtad. Hur kunde han göra sån ful konst och vara så trevlig. Efter en timme hade vi lyckats fylla bilen med ett lass och körde till Frihamnen. 

Ibland brukar jag tänka mig konstnärens liv som en fri oas, i en skön avspänd lokal. Jag vet inte jag, tyckte det mest såg pisstrist och ångestladdat ut i den här lokalen. Det var många konstnärer i samma byggnad så det var nog kul en annan dag än just vår.

Fy fan sa Klotis. Vilket jävla skitjobb, fem hundra spänn svart för det här. Det är ju rena slaveriet. 
- Kom igen nu , se det som ett pass på gymmet.

Klotis slet hårt och svetten stänkte. Han var skön, slet, svettades och svor. Efter en timme hade vi fått upp första lasset i konstnärens lokal. Det var trånga trappor och hopplöst att bära. Jag började hålla med Klotis. Det här jobbet var rena rippoffen. Jag fattade att Jompa hellre kaklade ett badrum svart än slet ihjäl sig med ful konst.

Vi drog tillbaka och kastade in lass två. Ett av de fula konstverken gick sönder.

Fan, vad gör vi nu? Klotis var förtvivlad. 

Ta det lugnt, sa jag. Det här fixar jag, känner ju honom lite. Låt mig sköta det här.

Ett litet vassfrö gick av. För min del kunde man slänga skiten i sjön, men för konstnären var det nog katastrof. När vi kom fram till Frihamnen drog jag en snygg vals.

Var tvungen och tvärnita för en som bytte fil, en av dina grejer gick tyvärr sönder lite.

Åh, så synd sa konstnären, men jag fattar läget. Det är okej, sånt som man inte kan göra något åt.

Nej, synd, sa Klotis och svettades ännu mer. Han började se ut som en säl. Vi åkte tillbaka till galleriet.

Vad fan, ska vi göra en grej till, skrek Klotis. Inte för dom här jävla pengarna, jag är inget arbetshjon.

Du får någon hundring till, bara en enkel tavla till Artillerigatan och sedan till Söder och käka.

Klotis var sur. Tavlan var skitstor och skulle givetvis upp till en börsmäklare på femte våningen. 

När vi ringde på öppnade en halt typ med käpp och vi bar in målningen i den värsta Östermalmsvåningen. Lyan hade allt men var kall som en havsvind i Nordpolen.

Ställ den här, sa han och pekade på en tom vägg.

Tar ni tillbaka den här också, han pekade på en annan målning.

Nej, sa jag. Jag kände hur Klotis höll på att krevera.

Nej, sa jag igen, Vi slutar nu, men ha det så gott.

Vi drog ut på gatan. En lapplisa var framme och kollade på vår felparkerade buss, men vi stack innan hon hann lappa.

Hade du tagit den andra tavlan tillbaka, då hade jag hoppat av, sa Klotis.

Det är lugnt, nu räcker det. Nu åker vi till Söder och käkar.

Vi körde genom stan, den stad som helt dött i mig. Fula Kungsan, alla i kostym, hela skiten, trista Slottet, först då vi körde över Slussen började jag känna mig som en människa. Arbetsdagen var över. Klotis hade svettats färdigt, tjänat fem hundra svart för ett skitjobb. Jag hörde hur han ringde Jompa och skällde över betalningen och jobbet. På kvällen skulle han sitta på krogen och dricka några glas vin och allt skulle vara glömt.

Själv åkte jag hem till mig, la mig i badet. Kroppen mjuknade. Jag hade ett ganska bra liv, ett riktigt bra liv, mitt underbara frilansliv. Ibland behöver man komma till en annan verklighet för att fatta det.  Jag funderade på den unga kvinnan, ville träffa henne. Min telefon ringde. Det var Bill. Jag visste vad han ville. Fika.

8.

Vårt fik var plötsligt överbelamrat med folk. Bill var lite gnällig.

Vad fan, måste alla komma hit och fika. Jag hatar när ställen blir för populära, men man får ju ingen ro.

Det är för att dom stängt Saccen. Nu kommer Nytorgsfolket hit. Kan inte dom gå någon annanstans?

Jag såg att Bakverket blivit utsett till Stockholms bästa frukostfik, såg du kön utanför? En massa jävla bönder som stod i kö för att fika där. Hur är det ställt med folk?

Ja, står det i tidningen så springer trendråttorna benen av sig för att vara med. Jag fattar inte vad det är för bra med det fiket? Slamrigt, dyrt och trångt, alldeles för mycket barnvagnar och skit.

Just det, sa Bill och flina..inga barnvagnar på fiken. Vad hände i förrgår, drog du hem till den där unga kvinnan?

Nej, jag orkade inte. Det är för långt att åka över hela stan för lite sex. Märkligt hur man blivit. Jag vill ha min kvinna i mina kvarter, sex ska inte vara en jävla transportsträcka.

Men , du gillar väl henne? 

Skitfin, verkligen underbar, men det är marigt, med hennes unge, vill inte blanda in mig där. Ungen somnar vid nio och hon vill sova senast halv elva, så du hajar. Inte mycket att spela på.

Nej, då hade du det lättare med damen, round the corner. Hon stod på Roxy igår med en tjejkompis. Såg sliten ut.

När Bill sa det fick jag ont i hjärtat, varje gång någon sa något om damen blev jag nästan illamående, måste gå hem och lägga mig. Det var sjukt så mycket jag längtade efter henne. Hon var som ett filter över hela min värld. På nätterna befolkade hon den helt. Jag kunde drömma om vårt sex, hennes blick i hisspegeln, skrattet, hennes vackra röst. 

Vad ska du göra idag då, frågade Bill?

Fan vet, jag har helt kollapsat i allt,,det får väl bli att jag skriver lite, tränar, städar, badar och försöker hålla ställningarna till kvällen.

Fattar inte hur du står ut? Hela tiden ska du göra allt själv. Vill du inte jobba på någon skola, vara lärare eller så? 

Nej, allt det där är bakom mig. Det är bara skit. Det här är mitt liv. Det är hårt, men det är mitt. Så fort jag gör något annat, inser jag hur priviligerad jag är. Fy fan för att ha ett fast jobb.

Bill skrattade. Han levde som mig, förutom att han hade en massa möten hela tiden och tjänade en del pengar. Jag var inte ett dugg avundsjuk.

Jompa kom in genom dörren.

Vad gör du närmaste timmarna? Du får femtonhundra om du jobbar fram till ett med mig.

Visst, sa jag. Jag är med. Vad ska vi göra?

En lägenhet på Östermalm. Vi ska riva och kasta ut lite skit, åka på skroten.

Det är okej, jag går hem och byter kläder så drar vi.

Jag gick hem, slängde på mig ett par skitiga jeans och så drog vi till Östermalm. Det var en stor femrummare som skulle renoveras. Vi slängde hyllor och köksinredning, tog någon timme innan vi var klara. Vid ettiden var vi tillbaka på fiket. Jag femtonhundra rikare, Jompa ännu mer.

Vi sitter ute, så kan jag röka också, sa Jompa.

Visst, det är ju fortfarande sommar. Har du något mer jobb på gång?

Nästa vecka två förmiddagar på Kungsholmen, ska bygga om ett kök. Jag behöver din hjälp några timmar.

Det kör vi på, sa jag. Kolla bussen.

Den stora blå bussen stannade framför oss, neg så vackert. Det var min exfru som körde. Hon öppnade rutan och vinkade glatt.

Ni har det bra ni, sitta där och fika. Kan vi ses en dag?

Kom hit bara, vi är alltid här.

Okej, kram,,, hon vinkade adjö och den stora bussen gled iväg.

Snygg,  jesus, hon såg ju skitcool ut.

Ja, hon är det också, kör buss och bor i Visby. Hon är underbar.

Påminde lite om damen, i ansiktet på något vis?

Alla mina kvinnor påminner om varandra. Jag gillar en speciell typ.

Jompa garvade och fimpade ciggen, gick in för att hämta mer kaffe. Såg att han blev stående vid kaffemaskinen. Skulle inte förvåna mig om den gått sönder och han skulle laga den också?  

Jag satt och såg uppåt Erstagatan, mot Vitan, tänkte på alla lyckliga år jag haft på den här gatan. Jag älskade området, barerna, vännerna och den kärleksfulla tiden. Jag hade satt upp en gräns i mig själv. Jag skulle vänta till januari. Då skulle jag flytta och då hade jag väntat på henne i ett år. Det fick räcka. 

9.

. 

Det var filmfestival i källaren i mitt hus. Det pågick alltid något på min gata. Erstagatan måste vara en av Sveriges mest tysta men också aktivaste gator. Jag bodde i paradiset. Hela veckan hade det pågått aktiviteter på barerna och nu var det filmfestival i mitt hus. Det var givet. Jag tog en löprunda, för kroppen och mot blodtrycket. Jag fattade mig inte på blodtrycket. När jag sprang, sjönk det, då var det i toppform, men så fort jag fick ångest larmade det på rejält. Jag kunde inte springa så fort, en tjugofem minuter fick räcka för mitt knä stack och värkte under knäskålen. Jag gick på rakorna och sprang uppför. Det fungerade bäst för då blev benen starka. Jag ville stärka benen till skidåkningen. När jag kom på skidorna i slutet av december, så löste det sig automatiskt. Att åka skidor var bästa sättet att bli bra på att åka skidor. Jag åkte oftast, fem sex dagar i veckan i tre, fyra månader. Fem timmar om dagen. Ibland mer. 

Jag kände mig ganska unik. Egentligen kände jag alldeles för få som höll på som jag, kutade, frilansade, levde på ensam, slitigt. Det var ett bra liv, oftast, men också väldigt ensamt och utsatt. Det enda jag behövde i livet var en kvinna att sova med. Varje gång jag sov med J, den unga kvinnan, så kände jag mig förlöst, befriad. 

Jag slog bort tankarna för de där tankarna, det var det som knäckte mig. Läste DN, intervju med Lundell. Vi ser likadana ut, keps och har samma ålder och samma tankar om livet. Det var ju slut med hans unga tjej. Inte för jag vill kritisera dom, men hur hade dom tänkt att det skulle fungera på landet. Man försöker och det fungerar inte. De var två om det. Det ska man ha klart för sig och de försökte. Det måste ändå kännas sorgligt. Kanske är det därför han är ute på sin mastodontturné? För att komma bort lite och inte tänka för mycket. 

Lundell och jag har samma bakgrund, födda samma år och tycker nog lika om det mesta. Vi saknar båda det gamla Sverige, den kollektiva samhörigheten, känslan av att jobba för samhället. Idag är vi inne i en ny fas där kapitalismen börjar gå bakåt, där kravet på konsumtion inte stämmer med naturen, livet och själen. Livet måste förenklas och att gå tillbaka till den kollektiva tanken kan vara ett sätt. Problemet är bara att hur ska folk överleva ekonomiskt eftersom allt bygger på att vi konsumerar som galningar? Det är den gordiska knuten och det är den vi måste lösa.

Filmfestivalen i huset började vid tretiden på eftermiddagen. Det var redan fullt med folk närjag hasade ner i tofflorna.

Helena, en av arrangörerna, mötte mig i dörren.

Hej, är det Vipfolket som kommer. Du är väl den som har närmast till bion. Kom in, det finns öl att köpa.

Jag gick till baren, såg att J var där och i samma ögonblick kom damen in genom dörren. Hon såg mig direkt och kom fram till baren.

Hej, länge sedan vi sågs. Mår du bra?

Mår och mår..jag saknar ju dig, det vet du.

Hon tystnade, såg besvärad ut.

Hur viste du om det här, sa jag?

Har du glömt att du skickade ett mail  till mig? Det var för två veckor sedan, du skickade en massa evenemang till mig.

Jaha, fan det har jag glömt,,,kul att du är här i alla fall.

Bill dök upp. Klart han var där också. Han var ju ett socialt kärnkraftverk.

Hej, fint att se dig, snygga ni är ihop, du och Bull. Ni ser ju fan nykära ut.

Tack, det är fint att vara här. Är du här ensam, vore kul att se din nya kvinna.

Hon hann inte säga mer förrän ljuset släcktes. Vi satte oss i en soffa.  Hon kom närmare mig och tog min hand. Jag blev glad och kåt. Det var en skräckis på en timme. Jag satt och smekte henne på benet hela filmen. I pausen frågade jag henne om vi inte skulle gå upp till mig och älska.

Nej, jag klarar det inte. Hon ruskade på huvudet. 

Nästa film var på en halvtimme. Det var samma läge. Hon höll mig i handen, smekte mig och jag blev galen av lust. När den andra filmen tog slut tittade hon på mig och sa.

Det var skönt att se dig, men nu måste jag gå hem, ska göra middag till en kompis som kommer snart.

Hon gick och jag kände mig alldeles tom, ledsen och förtvivlad. Vad hade hon för jävla prioriteringar?

En ny film startade, jag satte mig i en annan soffa. J kom och satte sig bredvid mig. Hon var mer rakt på sak. Mitt i filmen viskade hon i mitt öra.

- Kan vi inte gå upp till dig och älska?

Det var inte mycket att snacka om. Vi gick upp till mig, älskade några timmar, sedan sov hon hos mig. Jag vet inte vad jag kände? En slags tacksamhet för J. Hon var bra, varm och god.

10

Det var november. Vissa eftermiddagar var jag så trött att jag somnade på sängen. Ett sådant mörker, var tvungen att hämta dagböcker från andra år och läsa om november. År 2005 grät jag nästan i november, för jag var så trött och less. Det var alltså inget nytt med tröttheten och mörkret. J lyfte mitt liv. Hon hade de rätta kvaliteterna för mig. Något slags stillsamt lugn, det som jag uppskattade mer än något annat. Sexlust och ett lugn. Jag vet inte om det hörde ihop, men det fungerade.

Bill hade rätt. Jag var utan sammanhang. På sjuttiotalet var jag i ett politiskt tidsmässigt sammanhang. Vi var många som hängde på barerna och gillade samma saker. Åttiotalet blev en lång resa som reporter, till olika länder, konflikter. En jobbig tid, tyckte inte alls om den tiden. Nittiotalet blev barnen, ett långt fint förhållande, min bästa tid. Då var jag verkligen i ett sammanhang, familjen. Då började jag också på allvar att komma ur de andra sammanhangen. Politiskt ointressant. Polarna försvann allt mer, blev borgerliga, tråkiga, försvann på skitjobb, meningslösa saker. Jag bytte kamratkrets, sökte mig till unga människor. Tjugohundratalet hade jag gått ett varv till, bytt kamratgäng igen, hittat ett bra gäng, men märkte också av den nya tiden. De flesta var borgare, halvrika, övre medelklass, inte riktigt min bag. 

Politiskt var det rena messen med borätter och skitsnack om lån och Thailandsresor. Saken var att jag tappat något, tappat något rejält, min tilltro till det solidariska samhället. På alla plan hade jag tappat den tilltron. Det var bara att se sig omkring. Alla hade blivit borgare. Jag umgicks mest med skibums, svartjobbare och någon från den gamla goda tiden. Tro fan jag var sammanhangslös. Jag hade ju förlorat allt jag trodde på.

12

Fredag, Vi börjar med fredagsmys. Erstagatan är en fantastisk gata. Här finns allt. Krogar, vänner, kärlek, umgänge. En kiosk, en tvättinrättning, en massa trevliga små kontor. Det enda som saknas är en bankomat. Jag får gå en runda och hämta pengar innan jag smiter in på fredagsmyset. Det är det vanliga gänget som sitter där. Samma gång som satt där 2003 då jag började gå på fredagsmys. Det är bekant och som vanligt, ibland för vanligt. Kan bli segt, men de små barnen är alltid gulliga. 

Bull hängde i baren. Han var snygg i kavaj och slips.

Vad ska ske, sa jag? Är du på väg till begravning?

- Nej, ska på middag med tjejen, hennes polare bor ju på Östermalm.

Okej, ser tråkigt ut. Är det dresskod?

- Ne, kände bara att jag skulle rissla upp mig lite, Ska snart dra? Hur är det med dig då?

Jo, det känns okej, även om jag har lite svårt för helgerna. 

Bull stack några minuter senare. Jag drack ur min öl, gick hem. Om någon timme skulle festen fortsätta på ett kafé längre ner på gatan. Jag åt någon konstig middag bestående av bönor och kroppkakor. Väldigt hemsnickrat och mådde därefter. Fick ett riktigt ångestanfall, klämde i mig en betablockerare, två whiskey och gick ner på festen. 

På festen var det redan fullt med folk. Mina vänner, min lilla familj av likasinnade. Jag satt i soffan och tittade på mina polare och det nya, yngre gardet som också hade börjat dyka upp på våra fester. Jag var ju äldst, alltid äldst. Varför var det så? Om jag var femtionio så var de andra trettiofem, kanske fyrtiofem,,,någon femtiofem, men jag var äldst. Vad gjorde mina vänner i min ålder? Hur levde dom? Varför hade jag alltid kommit att bli äldst på alla fester? 

Jag hann knappt tänka tanken så kom J in genom dörren med sin lilla son. Hon var för vacker och hon log så fint mot mig.

Jag tyckte om henne och hon kom och satt sig med mig i soffan.

Vill du ha mat, frågade jag? 

Gärna, sa hon och gav mig en puss  på kinden. 

Jag blev nästan tårögd över hennes fina kärlek, så lite människan behöver för att må bra. Hennes son gav mig en stark blick. Han hade direkt fattat att jag inte var en av hans mammas vanliga vänner. Jag log tillbaka och bjöd honom på en dricka. Det hjälpte upp läget lite.

Har du det bra, frågade J?

Jo tack, kul att ni kom trodde ni skulle på middag?

Det blev inställt och då åkte vi hit istället. Vi kan inte stanna så länge men det är skönt att se dig.

Tack de samma, du är verkligen vacker idag, 

Vi blev sittande i soffan i några timmar. Festen ökade i tempo, jag hade väl inte så mycket att komma med. Ångesten rasade inom mig men J:s varma hand i min lugnade ner mig betydligt.

Sonen började bli rastlös och det var dags att dra. Jag följde med dom ut på gatan, till bussen som skulle ta dom genom stan. Hon fick en kram och sedan försvann de mot Vasastan. Jag gick tillbaka till festen, tog en öl till, tog två öl till. Kände att jag behövde bli full för att klara natten ensam. Efter en timme ringde j, sa att sonen somnat. Skulle jag inte komma över några timmar? Jag var inte nödbedd. Natten var räddad för den här gången.

13.

Dagarna, om det nu var dagar och inte skymning hela tiden, höll på att ta knäcken på mig.Jag kunde knappt komma upp på morgnarna. Jag längtade verkligen efter att bo i ett varmare land, ett land med sol på vintern. Folk som gick till sina jobb hade et kanske enklare, men min erfarenhet sa mig att dom inte heller hade det så lätt. Bra tanken att gå varje dag till ett jobb fick mig att må illa.

Bill ringde på morgonen. Han ville fika, men hade insett att jag fikade inte alltid på samma tider som han. Jag fick höra att han kollat på Eldkvarn på kvällen och att tjejen han dejtat inte kommit in för det var fullt i lokalen.  Det sket sig helt enkelt. Jag kunde inte annat än le i mjugg och sa ja till fika bara för att få höra hans story om den inställda dejten.

Vad fan,  sa han. Hon kom inte in och inte ringde hon heller. Trist va?

Jo, verkar lite handlingsförlamat. Hon kanske inte ville dejta dig?

Va? Tror du? Nej, det kan du väl inte tro?

Jag skrattade åt Bill. Han var så seriös.

Ta det lugnt,, hon blev nog bara nervös. Det är ju så jävla mycket folk på de där tillställningarna.

Hur hade du det i går? Du var inte heller där? ¨

Nej, jag var hos J, det var fint. 

Har du börjat något nytt förhållande? Det ser ju ut så.

Nej, men jag gillar henne. Hon är för ung, det kommer inte att gå. Hon slänger ut mig med tiden, men det är en skitfin människa. Kul som fan, dessutom.

Ja, man ska passa sig för unga kvinns, för unga. Det skiter sig alltid. Och de som är äldre ser man inte, eller går inte loss på. Hur fan tänkte Gud då han skapade oss?

Att vi skulle bli max fyrtiofembast. Då räckte det med ett förhållande, det fanns horhus och vi behövde inte fundera så jävla mycket. Det var en mans och kvinnovärld. Ibland kan jag fundera på vart det är på väg. Kolla alla brudar vi känner som är utbrända. Radikala och utbrända. Jag har inga andra åsikter än vad jag ser. Utbrända och radikala. Hur fan hänger det ihop? Det borde vara radikala, kåta och glada. 

 Ja, kolla på Nilla, Bull nickade mot en brud som satt i ett hörn på fiket. Hon var utbränd, pallade ingenting Ena dagen upp, en vecka ner och så rullade det på. Det var inte kul. Radikal och glad var ledordet.

Är vi så glada då, sa jag till Bill?

Nja, du verkar ju deppig, men det har väl med damen att göra?

Jo, men jag börjar ge upp henne nu. Det finns en gräns när man slutar följa med, tycka synd och känna in. Jag börjar komma till det här stadiet att jag tycker hon är ett jävla äschle som inte bryr sig mer om oss. Hon borde prioritera oss, men det gör hon inte.

När man blir irriterad på sin partner då är det kört. Jag minns en brud jag var ihop med. Det tog en månad att upptäcka att hon surplade då hon drack morgonkaffe. Efter ett tag fick jag spel och gjorde slut. Jag blev så avtänd.

Ja, Herre gud. Det är inte lätt att leva. Jag ska gå hem nu och sortera i mina bilder. Jag sorterar och sorterar. Det känns som jag förbereder min bortgång.

Själv ska jag till revisorn. Det känns som om jag gjort av med alldeles för mycket pengar i år. Vad tror du?

Ja, det har du. Du handlar ju nya kläder hela tiden. Tar aldrig ditt apanage slut?

Bill skrattade högt.

Du då, med ditt socialbidrag för resten av livet. Såg att Kulturrådet ska läggas ned. Då kan det bli tufft för dig?

Snacka inte om det. Tar de bort mitt stipendium så går jag under. Jag fattar inte hur jag ska klara mig i så fall. Nej, usch, nu måste jag hem och sortera. 

Jag hade flyttat till en ny lya. Det tog mig en dag att sortera upp bilderna, göra i ordning i lyan. Jag kände att jag måste göra något. Jag ringde en polare i Åre, frågade om det var bra med snö.

Massor, sa han. 

Det avgjorde saken. Jag gjorde i ordning packningen och drog till Åre tre veckor.

14.

Tåget stannar med en mjuk suck på Åre station. 8, 19. Perfekt timing. Jag har rest ensam i trebäddars sovkupé. Ett stillsamt sätt att resa om man är ensam. 

   Det regnar ute. Bra början. Jag tar min väska med pjäxorna, måste skaffa en väska med hjul. Det här kånkandet kommer att ta knäcken på min rygg en dag.

   Medan jag går den korta biten till Åre Fjällby funderar jag på varför jag håller på som jag gör. Försöker bli fantastisk skidåkare vid sextio års ålder. Finns det inget vettigare att göra för en vuxen karl? Skulle jag inte kunna jobba med att göra världen bättre, eller packa kläder till behövande?

   Konstigt nog känns det rätt som jag gör. Är nära naturen, tränar, finner en meditation i det fysiska. Det jag kan känna skräck för är att min kropp en dag ger sig, inte orkar att jag måste lägga av. Är det då jag skall skriva mina böcker, sittande i en skön soffa någonstans? 

Jag har ett speciellt förhållande till Åre. En av de första gångerna jag besökta Åre skulle jag göra ett reportage om biblioteket som skulle privatiseras. Jag var där med en ung journalist från tidningen Arbetaren. En dag åkte vi skidor. Jag föll, hade min Leicakamera runt halsen och den slog rakt in i munnen och krossade tre framtänder. Det blev dyrt och inte blev det bättre av att vårt reportage blev så vilt och yvigt att det blev hotat med stämning av Åre bibliotek. Om jag minns rätt fick tidningen att betala tjugofem tusen i skadestånd tack vare vår artikel?

Åresjön ligger ofrusen. Den milda natten har brutit upp den svaga is som fanns. Åre fjällby ligger lika mörk som resten av stan. Calle möter mig i dörren till stugan. Han har just gått upp, är klädd i sin japanska  morgonrock och mystofflor. Han bjuder på frukost, the och mackor och givetvis gröt, alla skidåkares basfrukost.

   I backen är det ganska lugnt. Några proffs från skidgymnasiet och några elever på skidlärarlinjen. Dom har sina snärtiga utrustningar, leker fram sitt arbete, sin ekvilibrism.

Jag börjar från noll. Det går oväntat bra. Jag har inte den gamla oräddheten från ungdomen kvar. Inte kan jag heller vräka mig nedför branterna på kraft. Mina knän och rygg tar skada. Jag känner hur det värker och gör ont. Jag skaffar mig en mjukare åkstil, aldrig bromsa utan  bara hålla farten upp, markera den med några kortsvängar då det går för fort.

   Jag har min elitsatsning från ungdomen i kroppen. Jag vet hur man tränar, och jag tränar som om jag tillhörde eliten. Backen upp och ner, non stop. Det är åket som räknas, memorerar hur jag skall åka meditativt, säger till mina ben att vika in dalskidan, luta höften mot berget för att få maximal effekt på carvingskidans stålkant. Calle som aldrig gjort ett uppehåll i skidåkningen dundrar nerför backarna och i lössnön så jag blir avundsjuk. Han har en lätt och rapp stil, verkar aldrig tycka det är svårt eller tungt i snön. Vi är som barnungar. Första gången vi åkte skidor och var i Åre var för fem år sedan. Han åkte lika bra då, fast han suckar mer den här gången.

   Det är svårt när det är isigt. Jag får slita för att inte halka omkull, säger han med ett flin och öppnar sin nya ryggsäck. 

   Vi sitter på ett fik vid Högåsbacken och ur ryggsäcken plockar han fram några tjocka tofflor som har drar på sig medan vi dricker kaffe och avhandlar det vi inte pratat om sedan vi sågs senast.

   Han återvänder till Gästrappet, medan jag tar en sväng ner till Tommy, den legendariske

liftskötaren av Högåsliften.

   Nä, men här kommer han ju, den världsberömde fotografen. Han kramar om mig. Han är likadan mot alla. Alla är världsmästare på sitt sätt.

   Vi har en skön stund, dricker hans bjudkaffe. Tommy har jobbat i liften i sju år och skaffat sig en slags kultstatus.

   Det blir kö utanför lifthuset och han rusar ut för att hjälpa till.

  Jo, du vet Bull. Dom som man måste hjälpa i liften, det är samma folk som man får hämta i pulkan då dom brutit benen i backen.

Vi flinar åt den hemska sanningen. Det är ca tvåtusen tillbud i Åre varje vinter och nittionio procent är nybörjare.

   Hur är det med kärleken då, frågar jag?

   Jo, var sak har sin tid. Du vet ju hur det är. Vi är ju lika gamla. När man vaknar på morgonen och lyfter på täcket så känner man ju liklukten.

   Jag lämnar Tommy, lovar att återkomma dagen efter. Jag kör några åk i backen, tränar carving innan jag återvänder till hetsen borta vid Gästrappet.

 

På kvällen finner jag en slags ro i mitt rum. Antecknar i min lilla bok. Så som jag alltid har gjort, konstaterar vad som inte fungerat och fungerat. Memorerar det goda och det dåliga i mitt liv och skidåkningen. Finner att jag har det mesta under kontroll: kanske bara inte min kropp? 

   Jag känner en viss osäkerhet där. Pissar jag inte för mycket? Nervöst jävla pissande, säkerhetspissande, måste öva upp blåsan. Två piss på förmiddagen och tre på eftermiddagen. Min hals är ständigt svullen, utom vissa dagar, då allt bara är bra.. En typiskt nervös sak, även om jag inte känner mig nervös.

   Jag har alltid haft sådant där för mig. Magen, yrseln, ångesten, allt genom åren. Känner mig säkrare och lugnare nu, än någonsin. Det enda som krånglar numera är ryggen. Jag vet inte vad jag ska göra? Inte sitta så mycket och göra ryggövningar för mig själv på golvet.

Calle och jag har lätt för att umgås. Vi låter varandra vara ifred. Jag ser lite på tv, laddar ner bilder på datorn. Han lyssnar på jazz, ser också någon dålig deckare. Vi stönar lite då vi ska böja oss. Åldern tar ut sin rätt, men överlag är vi riktigt nöjda ned livet. Ibland går vi ut och tar en öl på något ställe, men efter en öl vacklar vi hem, för trötta för att göra något annat än just vara trötta.  

   Dagarna i backen är lika. En evig process utan slut. Jag kommer på mig själv att säga högt; Det är så här jag vill leva. Åka skidor, skriva, fotografera, vara med mig själv.  I backen övar jag min  känslighet, för snön, för de andra människorna, för mina drömmar. Jag får behandla min kommande ålderdom, känna kroppens tillkortakommanden och bearbeta det hela.

   Jag kollar på kvinnorna i backen. Dom är inte många. Inte som jag är intresserad av. Jag ser en kvinna i 35 årsåldern som är levande på ett speciellt sätt. Vi snackar med varandra, skrattar lite och skiljs åt på berget. Hon klarar inte av backen, för isigt och jag åker förbi henne några gånger då hon står och tvekar vid hanget.

På kvällen sitter jag på Konsum. Hon kommer förbi, snackar lite, skall köra hem till Sundsvall. Jag berättar att jag kommer därifrån, att brorsan har en affär. Hon verkar  intresserad, men jag frågar inte  henne om telefonnumret. Ibland känns det onödigt.  Hon åker med en sista blick och när hon har åkt undrar jag över vad som hänt om jag bjudit henne att stanna en natt med mig?

   En annan dag snackar jag med en kvinna i liften. Hon ser lite nybörjaraktig ut, har hyrt superkorta carvingskidor. Jag ger henne några råd. Det hade jag inte behövt. I backen blåser hon plötsligt förbi mig i en fart och med en stil som bara säger: Före detta tävlingsåkare.

På krogarna är det dött. Jag går ut ensam, sitter vid ett bord, dricker en öl och ser ingenting passera. När ingenting blivit ingenting ett tag till går jag hem till Calle. 

   Nästa morgon kommer Monika, österrikiskan, som jag kallar henne. Vi åker sju timmar den dagen och kan knappt röra oss på kvällen. Mina ben har expanderat till stockar.  Åkt kortsväng hela dagen med skidlärarlinjen. På kvällen kör vi kvällsåkning i Gästrappet. Det är då kvällen byns hjältar kommer ut. Dom här typerna som stått på skidor sedan babisåldern. Det blir ett fruktansvärt tryck i backen. The Locals körs stenhårt, som missiler far dom fram. Jag tycker det är otäckt, åker hem och lägger mig.

Dagarna går. Österikerskan åker, C åker. Jag blir ensam, ringer damen. Hon svarar, är gullig.

Vill du inte komma till Åre och hälsa på mig, säger jag. Det vore underbart.

Nej, jag stannar hemma, säger hon.

Jag kan bjuda dig, säger jag. Du älskar ju att åka skidor. Vill du jag ska komma hem istället?

Nej, stanna där uppe du. Jag jobbar på här hemma, behöver vara ensam.

Jävla tråkig du är tänker jag då vi lägger på. Hur snål kan man bli? Det jag inte vet är att det blir sista gången jag pratar med henne. Sista gången någon pratar med henne överhuvudtaget.

Det kommer en dag med sol i backen och det slår mig att jag inte sett solen på en månad. Det är underbart. Dagen efter regnar det småspik i backen. Jag kör till liften stänger, sedan åker jag till stationen, sover och dricker öl som värsta skibums i fyra timmar innan tåget går till Stockholm. 

   Jag sover med fem kvinnor i en trång, varm kupe. Klockan sex och femton kommer jag hem till Älvsborgsgatan, äter hårdbrödmackor och dricker svart kaffe. Halv nio lägger jag mig för att sova på allvar. 

   När jag vaknar är det lunch och jag är tillbaka i stan.

Det var ganska skönt att komma hem efter tre veckor i Åre. Jag skulle kunna bo däruppe. Gillar läget på något vis, men jag skulle måsta bo i byn annars blir det för mycket bilkörning. Folk på landet går ju inte en meter. Alla kör bil, överallt. Hemma, i min nya lya började jag få ordning. Jag trodde det skulle bli svårt att flytta men på något vis trivdes jag direkt i min nya, lilla tvåa. Sextio kvadrat passade mig perfekt. Jag har alltid bott i de bästa av lyor. En etta i Lund för fyrtionio kronor i månaden, till en sexa på Söder på hundrasextio kvadrat. Jag är kajutamänniska så jag trovs ganska bra då det är tight. 
Jag gick omkring och plockade in grejer i skåpen. Mer än hälften fick stå tomma. Hur kan folk fylla sina skåp och med vad?

Det ringde. Bill?

Hej, välkommen hem. Har du haft det bra?

Jo då, lite ensamt då och då, blev lite sjuk en halv vecka, men formen sitter där den sitter. Jag ska ju bli som bäst vid sextiofem.

Jag behöver inte träna mer. Jag var hos doktorn igår, hade fyrtiotvå i vilopuls, fattar du?

Fy fan, det är ju sanslöst, som Gunde Svan, du är i topp alltså?

Ja, men vad är värre är att jag måste upp och testa mig för aids igen. Dom fick upp ett positivt prov.

Va, är du inte klok? Du kan väl inte ha aids? Hur har du fått det i så fall? 

Nej, jag fattar ingenting, men jag ska testa om en vecka igen. Märkligt va?

Ja, verkligen. Vet inte vad jag ska säga. Folk verkar ju inte dö av  det längre, men det är nog en tung sjukdom, biverkningar och bar tanken att ha det måste kosta på som fan.

Jag känner mig ganska knäckt faktiskt, och hur ska jag förklara det för alla kvinnor jaglegat med?

Det är väl bara att ringa upp hela högen på direkten, eller hur?

Jag gjorde det igår, har inte fått tag på alla. Man kanske skulle ha knullat med kådis.

Ja, dom säger det, men det blir ju aldrig av, speciellt då man är steriliserad som du är.

Ja, du med. Du har väl aldrig kådis?

Nej, det går fetbort. Då får det vara, fullständigt värdelöst. Jag håller på och fixar i lyan, ska vi fika framöver?

Ja, om en halvtimme på Spuntan.

Vi la på. Hur fan hade han fått aids? Han måste ha knullat med någon i Thailand, något han mörkat någonstans. Jag hade svårt att tänka mig att någon av hans svenska brudar hade aids? Den enda jag kom på var hans senaste förhållande, Klara. Hon hade tt jobb där hon reste omkring mycket i Afrika. Hon kanske hade knullat runt och dragit på sig något?

Vem vet? Det fick visa sig. Det var illa nog som det var.  

På Spuntan var det som vanligt. Fem, sex stycken som satt med datorn uppslagen. Att jobba på fik var helt enkelt det nya sättet att arbeta. En slags billig arbetslokal med bra kaffebryggare. Bill satt redan där. Han snackade med Jompa, svartslackern, som vi kallade honom.

Tjena, sa Jompa då jag dök upp. 

Har du lämnat lapphelvetet bakom dig? Jag har lite jobb i nästa vecka om du är intresserad?

Klart jag är, alltid intresserad av att jobba med dig. Är det på Östermalm igen?

Ja, en lya som ska rivas och målas om. Jag ringer när jag vet exakt.

Bra, annars då? Du ser lite trött ut?

Kan inte sova, har dåligt samvete för att jag är slacker. Vad ska jag göra? Orkar ju inte jobba mer än jag gör och nu får jag dåligt samvete för att jag inte jobbar varje dag.

Skit i det, sa Bill. Du klarar ju dig. Den stora grejen är hur man ser på arbete. Om du åker till ett fast jobb är allt arbete mellan åtta och fem, skit samma om du gör något eller ej. Om man lever som du är det bara jobb då du gör beställningsjobb. Allt annat du gör, att du tex åker och köper spik, räknas inte som jobb. Att du sitter och fifflar, snackar med folk får jobb den vägen, räknas inte håller som jobb. Det är en jävla skillnad, men den är så stor och jag fattar inte att jobb bra ska räknas som jobb om man är anställd.

Fråga mig, sa jag. Det finns ju aldrig någon som anser att jag jobbar. Vad jag än gör räknas det som semester. Hade jag jobbat på DN och gjort samma sak hade jag varit ute på jobb.

Äh, det är annorlunda med dig, du har väl aldrig jobbat.

Bill kunde inte låta bli att retas. Det var okej men ibland kunde jag bli lite trött på att alla inte tyckte jag jobbade. Eller så retades alla? Jag klarade mig i alla fall på att jobba, eller ha semester, eller vad man nu kallar det. Jompa stack iväg, skulle köpa spik, eller gå till ett annat fik.

Berätta om aidset, sa jag.

Fick tag på Klara igår, misstänker att det är hon som har det. Hon har ju rest mycket i Afrika. Fy fan, jag blir helt matt då jag tänker på det. Vad ska man göra?

Bill började gråta och jag tröstade honom. Vilket helvete. Vad skulle han göra?

Vi tar en promenad, sa jag.

Vi gick en sväng i Vitan, det var gråkallt. För en nio månader sedan låg vi i gräset och surrade. Nu gick vi och funderade över livet. Parken var ful som fan. Jag tänkte på vad jag skulle göra i samma situation? Fan vet om jag hade klarat av det?

Nej, nu får man bita ihop och kämpa, sa Bil. Jag är ju inte den förste som får aids. Tur man bor i Sverige, värre om jag varit svart i Sydafrika. Då hade det varit goodbye direkt.

När vi gick där fick jag dödsskräck. Det hade kommit över mig då och då. Att jag blivit äldre, att livet hade nått en slags upploppssträcka, att jag var ensam, att damen försvunnit, att, att,,,att inget var givet längre. Hur hanterade man ålderdomen? Var det att bli gammal att bli sextio? Ja, det va det, utan tvekan. Jag var rädd, lika rädd som Bill, fast för något annat. För att inte klara av att bli gammal, för att det snart skulle vara slut på knullat, på kärleken, på illusionerna. Just det, illusionerna. Det var dom jag började tappa. På något vis hade jag trott att mina bilder en gång i tiden betydde något. Det gjorde dom, men jag hade nog trott dom betytt för mycket. Kanske hade jag fel, kanske hade jag rätt. Grejen var att det man kände var det som räknades. Jag var stolt över mina bilder. De var outstanding. Ingen hade tagit så vackra, romantiska bilder, men jag kände att det räckte inte i nuläget. Jag insåg att jag måste komma ner på en annan bas. Till ett läge där jag bara sysslade med skönhet, kärlek, positiva vibbar i mitt arbete. Jag kände att om mitt arbete skulle räknas efter min död måste jag samla ihop de vackraste berättelserna och bilderna. De var vad som kunde betydda något. Vad skulle Bill göra? Jag tittade på honom. Han såg oändligt trött ut.

Jävla vinter, sa han. Jävla, förbannade vinter. Den här vintern som skulle bli den bästa vintern, vad fan blir det av den? Ska man dö nu? Och du då? Den där Åsa. Jävla korkskalle, bara försvinna. Har du hört av henne? Nej, tänkte väl det.

Det är hårt nu, sa jag. Vi får samla ihop oss. Fan, vet vad vi ska göra, men vi får samla ihop oss. Jag får skita i Åsa, du får käka medicin, det blir en vår. Den kan bli tung, men till sommaren då är vi här i parken igen. Då börjar vi om igen. 

Eller så får du gå hit och begrava mig. 

Bil ruskade på axlarna. Han skulle knappast kola så snabbt. Om han nu gjorde det? Jag visste så lite om aids, men visst var det helt annat läge nu än då man stoppade in folk som dött i aids i svarta sopsäckar. Vi skulle ordna det, så var det bara. Jag sa det till Bill.

Kul att du säger det, sa han. Den största pessimisten av alla. Ja, i så fall går vi ner och tar en fika på Saccen. Vi kollar in om det finns några söta kvinns där. Det kanske till och med är en bra utställning på väggarna.

Knappast, kvinns kanske, men aldrig att det är bra bilder.

Skönt att du är dig lik, sa Bill och skrattade.

Vi gick trappan ner till Nytan. Förbi Monika Nielsens hus. Jag brukade alltid fundera över varför hon inte skaffade ett högre staket. En dag kanske jag själv flyttade till Vitan. Jag hade första tjing på ett hus. Det var bara att hoppas.

På Saccen var det några sköna kvinns. Bill lyste upp. Konsten på väggarna var givetvis helt bedrövligt dålig.

Bill ringer på morgonen.

Jag är sjuk, jättesjuk. Jag har köpt en termometer som ska pipa när tempen är klart tagen men jag hör inte ljudet.

Vad då inte hör ljudet? Är du döv, eller? Det piper väl…

Jo, det piper, men på fel frekvens. Jag hör det inte..

Kan du inte kolla i spegeln hur mätaren stannar, om du står med tempen i munnen och kollar i spegeln, då ser du ju hur den stiger och  sedan står still.

Bill var tyst ett tag i andra ändan av telefonen, sedan hörde jag honom mumla

Okej, nu har jag tempen i munnen, kollar,,

Nå, det går väl bra?

Nej, siffrorna blir upp och ner.

Men, för fan Bill, skärp dig, lite fantasi, du ser väl att det stiger och sedan stannar??

Bill mumlade på i luren,. Ibland var han faktiskt för jobbig.

37, 5 , skrek han plötsligt.

Inte så mycket, men man kan ju känna sig vek ändå.

- Ja, jag är en sådan, min grundtemp är 36,5,,fan, jag är sjuk, stannar hemma idag. Kommer du över på fika i eftermiddag?

Vi får se, vill inte bli sjuk. Ta tempen i eftermiddag också så kollar vi då.

Vi slängde på. Bill var sjuk, jag fick gå ut och fika ensam. Kom på att jag skulle besikta bilen i morgon. Man kanske skulle tvätta den?

Jag tog en snabb fika innan jag körde över till Hammarby sjöstad och biltvätten. Jag har aldrig förstått mig på Sjöstaden. En slags förort, svindyr förort. Vem kan trivas där? Det är ju stendött rakt igenom. På biltvätten var det ingen kö, köpte silvertvätt. Varför köper man aldrig det billigaste, men inte heller det dyraste? Precis som man inbillar sig att kvaliteten höjs med lite mer pengar? Jag var trött, körde in bilen i tvätthallen utan att tänka mig för. Stannade med växeln i och bilden drogs direkt snett i tvätten, allt kukade ur. Tvätten stannade, bilen gick inte att få loss. Jag blev knäpp och tog rejält med sats och körde genom tv ätthallen så borstarna rök åt olika håll. Det sista jag såg var en ilsken mackkvinna som pekade åt mig då jag försvann.

Jag skämdes, 140 spänn åt helvete och bilen lika skitig som innan. Drog ut till Nacka, ny tvätt, allt funka perfekt tills det började spruta på bilen. Hade glömt stänga tackluckan, hela baksätet med alla nya, fina a3-printar blev ett skumbad, fick till och med skum i håret. Jag kunde inte annat än skratta då jag åkte därifrån. På motorvägen kom jag på att jag körde i bussfilen. Det var inte min dag, man kanske skulle vakna innan det hände något allvarligt? Jag körde hem, parkerade och lät dagen fortsätta i ett slags kaosartad dimma. Det fick bli en sådan dag.  

På natten fick jag en slags totaldepp. Vad gick mitt liv ut på? 

Jag sa det till Bill på fiket dagen därpå.

Vad går mitt liv ut på? Jag står inte ut längre. Jag klarar ju inte av någonting längre?

Bill kollade på mig? 

-Vad menar du? Du klarar väl av en hel del om jag fattar saken rätt. Du lever ju som du vill hela tiden.

- Ja, men det är det som är problemet. Jag pallar inte med parniddagar, ha en kvinna som vill göra saker på helgen, promenader..jag blir galen av allt det där. Jag har försökt i tio år och jag klarar det bara inte, trots att jag vill, fattar du?

- Nej, jag fattar inte. Bill såg sur ut. 

- Nej, jag fattar inte varför du utsätter dig för sådana saker om du inte trivs med det.

- Nej, ingen fattar vad jag menar. Fattar du inte att jag hamnar i något slags elfenbenstorn om jag bara lever som jag vill. Det finns ju ingen brud som står ut med en då. Damen var ju galen och skitledsen över att jag aldrig gick på middag med henne. Jag försökte ibland och någon gång funkade men det mesta tiden var det ett enda jävla lidande. Vad gör man? Jag försökte hela tiden för hennes och vår skull och jag avskydde det.

- Ja, du är ju ingen enkel fan. Hur ska man lösa en sådan grej?

- Jag vet inte, kanske ha ett stort hus eller en stor lya så man kan bjuda hem folk och samtidigt försvinna då och då, ungefär som att gå på krogen. Jag såg ett program med Leonard Cohen. Han hade middag och när han blev trött sa han god natt och gick och la sig. Så vill jag ha det också, komma och  gå hur man vill.

Bill satt tyst ett tag.

Jo, sa han,. Jag kan känna likadant, fast du är ju extrem,,jag vet ingen som är så anti familjer och parmiddagar, familjetraditioner,,

Jag tänkte ett tag på vad Bill sagt. Det stämde, samtidigt som jag längtade efter en liten familj, fast det var om drömmen inte stämde med verkligheten. Helst ville jag vara ensam och gå på bar, middag, umgås med den jag älskade. Så fort det blev snack om middag fick jag ångest. Det var en sak, det värsta var dock att jag inte lyckades besegra den jobbiga känslan trots att jag försökte. Att jag ständigt förlorade den kampen, att jag nästan aldrig kunde njuta av en middag tillsammans med andra. Det gjorde mig grinfärdig. Det värsta av allt var ju att jag ville vara som andra, men att jag ständigt misslyckades.

Du har ju alltid varit en outsider, sa Bill. Nu kan du väl bli en Svenne, ska du ge upp allt. 

Nej, sa jag, men det vore skönt att vara någorlunda lika alla andra.

Vete fan, sa Bill, jag tror du skulle bli galen, tror du får acceptera dina svaga sidor, eller dåliga eller vad du kallar dom…

Kanske det, fast  jag känner mig helt förtvivlad ibland, som idag. Jag orkar inte med det här läget.

Skaffa dig ett fast jobb då, sa Bill och log snett.

Ja, kanske det ? Tror du jag skulle må bra av det?

Nej, eller ja?? Vet inte, kanske skulle du glömma bort dig själv lite.

Bara tanken på att skaffa mig ett fast jobb gav mig råångest. Jag vet inte varför, men varje gång jag gjorde ett jobb så kunde jag tänka att det var väl kul, eller mindre kul, men det jag kände mest var att jag fullständigt slängde bort min tid och mitt liv. Det som räknades var att jag tjänade pengar, men det räckte inte långt i mitt liv. Det räckte inte som det var nu heller. Var jag en omogen fjant?

Vi la ner deppsnacket och kollade i blaskorna ett tag.  Gunnar S kom förbi. Han var en bra fotograf och hade fått ruskigt flyt efter sin pensionering. Var det så det skulle vara att vara fotograf? Att man skulle få flyt efter pensioneringen? Strömholm hade samma utveckling. Efter pensionering började hans bilder leva på allvar. Jag skulle strax fylla sextio. Hur fan såg min framtid ut?

Jag var på party med Bill. Stod på muggen och pissa. Det doftade fitta om mig. En skön stark doft som man aldrig kunde få nog av. Kvällen innan hade jag träffat en mörk smal kvinna. En i min typ. Jag gillade smala kvinnor, bara dom hade stjärt. En del kvinnor tycker man är mansgrisig då man säger så. Då skulle dom hört vad den smala mörka sa till mig på natten: En del kvinnor säger att storleken inte betyder något, men det det gör den för mig. Så vi kan avsluta skitsnackandet. I alla fall knullade hon mig utan prut. Hon hade en tillbakalutad fitta. Det lär vara ovanligt? Vi hade det skönt och när hon gick på morgonen hade jag den där känslan man har då det varit bra på fler än ett sätt. Hon fick mig lugn, gick att snacka med och var vacker hela vägen. För första gången tänkte jag inte hela tiden på damen. 

Det luktade om den mörka när jag pissade. Hon hade mitt nummer men inte jag hennes. Det var ett snyggt badrum. Vilka pengar folk la ner på sina borätter. Det här var en trea med blågrönt badrum. Att lyan knappt hade ljus var en annan sak. Den låg i skugga överallt. Jag hade fixat att bo där i två dagar sedan rymt. För mig var ljuset allt, sedan kom badrummet som måste ha badkar.

Jag gick tillbaka till Bill som stod med två mulliga damer. Han gillade lite att ta på. Jag var som sagt annorlunda. 

Det här är Bull, sa han och pekade på mig. Det är min storebror och pojkvän.

Brudarna såg lite knäckta ut.

Ursäkta, sa den ena. Är ni homos?

Nej, för fan, sa jag. Bara lite, bi så där.

Bill började gapskratta.

Nej, nej, han bara skämtar. Vi älskar kvinnor.

Skönt, sa den ene med finländsk brytning. Jag började precis bli tänd på dig.

Hon tittade på Bill med tung blick och Bill var förlorad. Den andre tittade på mig så jag drog mig tillbaka innan det blev något konstigt i luften.

Bill försvann ganska snabbt med finskan och jag strosade runt i lokalerna. Tjejen som hade partyt jobbade på Tv 5 och det räckte för att göra mig sur. Jag kan fatta att folk jobbar för att dom behöver pengar, men måste dom jobba med idioti? Det är möjligt att det var lättare på sjuttio och åttiotalet, men måste man ändå inte ha en slags integritet då man väljer jobb? Jag skulle aldrig kunna jobba på en slaskkanal hur kul det än var. Man måste väl fråga sig vad man gör? Det var 2009 nu och idiotin växte i samhället. Jag kunde inte se att det gick framåt. Läget var ett steg framåt, två bakåt, som moderaterna. De sa hela tiden en sak och gjorde en annan och kallade det framsteg.

Efter en halvtimme lämnade jag festen, gick hemåt, gick förbi damens fönster. Det lyste och jag fick kramp i hjärtat, satte mig på en mur, såg upp mot hennes fönster. Jag satt där en timme, tills hon släckte. När jag gick hem visste jag inte hur jag skulle göra? Ringa henne? Hur många gånger hade jag inte ringt, och vad hade jag för det? Inte ett skit. I samma ögonblick plingade det i telefonen.

Är du vaken, stod det? Får jag komma förbi? Nu, vill sova med dig.

Det var den mörka. Vad fan gör man? Sånt kan man inte motstå. Sådant mod och sådan kraft.

Kom du, skrev jag tillbaka.

Hon stod utanför min port då jag kom dit. hon var vacker, jag kände en slags värme för henne. Vissa kvinnor ser man direkt förbi, man passerar deras yttre på en gång. Hon var en sådan. En om man kom innanför på en gång. Vi hånglade i hissen hela vägen.

Jag längtar efter din kuk, sa hon och smekte mig utanpå jeansen.

Det var inte mycket att snacka om. Hon var öppen och ville ha mig. Jag ville ha henne och hon tog emot mig i sin tillbakalutade fitta. 

Jag är trött, sa hon när vi älskat klart. Jag tycker om dig. Varför vet jag inte, men du är annorlunda och närvarande på samma gång.  Jag vill inte ha något förhållande, har precis avslutat ett äktenskap men jag träffar dig gärna.

Vi får se, sa jag. Jag har hört sånt förr. Att man inte vill ha en relation. Det är bullshit. Jag har aldrig träffat en människa som inte vill ha en relation. Att det är svårt att ha en är en annan sak. Det kostar på, utan tvekan, men alla vill ha en djupare relation med någon.

Du kanske har rätt, sa hon och kysste mig med tungan. Hon var bra på det. Hon gick en halvtimme senare och jag blev liggande kvar i sängen. Hon var fin, kanske skulle hon kunna få mig att glömma damen. Det var det sista jag tänkte den natten. Det slog mig att då jag somnade luktade jag ännu mer fitta. Det kunde vara värre.

Jag  vaknade av att det värker i hjärtat. Det är för tröttsamt, så här har jag hållit på i trettio år och aldrig är det något, men lika förbannat blir jag helt hysterisk. Jag tror jag varit och kollat hjärtat tio gånger sammanlagt i mitt liv och aldrig ett fel och ändå blir jag så nervös. Inget gör mig nervösare än att ha ett värkande hjärta. Det sägs ju att ett hjärta kan kärleksvärka. I så fall gjorde väl mitt det i denna natt. Min oro, som jag ärvt från morsan, var monumental. Ibland tänkte jag att jag skulle supa mer, för det kanske kunde göra mig lugnare, men fan vet om det skulle hjälpa i längden? 

Jag klev i alla fall upp ur sängen, tog en whisky, tänkte på hur länge sedan det var då jag sov en hel natt som ett litet barn. Tryggt, tungt, ljust. Det hände inte många gånger per år. Människans psyke är outgrundligt. Min mamma mådde inget vidare, min morfar hade hjärtproblem, gick på morfin som smärtstillande. Själv är jag sextio, får man vara med i tio år till? Det är sådana frågor jag ställer mig i natten. Jag ser ut över gatan och varför ställer jag sådana frågor? Jag kan ledsna på mig sjölv. En sak har jag lärt mig att all trygghet man har kommer innifrån. Ett bra sätt är att glömma sig själv. Jagkan aldrig glömma mig själv. Hela mitt liv kretsar kring mig själv. Det har blivit så med tiden. Jagtycker om mig själv. Jag tyckerom att skildra mig själv, mina vänner och det liv jag lever med mig själv och mina vänner. Det är för mig en viktig uppgift. Det är kanske därför hjärtat värker. Jag tycker inte läget riktigt funkar som det ska. Hjärtat och magen är själens katalysator sägs det. Jo, jag vet. I alla lägen kommer en stund då friden lägger sig, då oron slutar fladdra, då hjärtat blir varmt och ömt, kärleksfullt. Det tar en stund den här natten, men det kommer och då går jag och lägger mig igen och sover som ett barn till morgonen.

På Fiket, var det lugnt. Någon ny konstnär hade satt upp bilder. En lätt utvecklingsstörd kvinna hade målat. Bra grejer, hemskt att säga att hon var utvecklingsstörd. Måla kunde, där var hon en stjärna. Man skulle önska för hennes skull att det skulle få räcka med det, att hennes talang skulle bära henne genom livet. Vem vet? Det kanske gör det med tiden.

Bill dök upp i dörren. Han hade sett lite grå ut den senaste tiden.

Trött, sa han, så förbannat trött hela tiden. Måste nog gå till doktorn.

Alla jävlar är trötta, sa jag. Det är pollen, det är tiden, det är politiken, det är tärande tider.

Det är kvinnorna, jag har träffat en kvinna. Hon på partyt, du vet, den blonda mulliga.

Ja, hon sa, jag och visste inte vem han menade. Hon var fin.

Hon är fan galen. Hon är den första kvinnan jag inte orkar med. Hon ska fan knulla hela tiden. Vad gör man??

Jag skrattade åt Bill. Lagomt åt han. Gnälla över för mycket sex. Det är inte vanligt. Men, jag tyckte han såg för grå ut ändå. Smal hade han också blivit. 

Äter du något nuförtiden, sa jag. Du har gått ner ett kilo eller två.

Har liksom ingen matlust. Jag lägger av mitt inne i måltiden. Smakar liksom inte.

Han började låta som en del kvinnor jag kände. De som påstod sig äta, men max kunde trycka i sig två salladsblad till middag. Nej, nåt var vajsing.

Ska du rösta i Eu-valet?

Nej, varför det? Jag ha ringen lust att lägga en enda röst på någon av dom där som sitter i

Bryssel och tjänar fett med pengar på något som jag inte har ett skit insyn i. Inget ont om EU  men det  måste reformeras och öppnas upp.

Hm, tror du har fel, sa Bill och släppte ämnet. 

Vi läste tidningar. Jag läste om kulturutredningen som borgarna drivit igen. Ett ohyggligt hastverk, en ren jävla skandal hur något så slarvigt kan lyftas fram som en utredning. Typiskt borgarna. Bara man får riva ner, privatisera så är dom nöjda. Hur det blir verkar man skita i. Täby kommun är ju deras plantskola, levande verkstad. Jag var glad att jag inte bodde där ute i Reinfeldtland. Man hade varit dömd till döden efter tre veckor i deras våld. 

2009 var ett konstigt år. Jag blev sjuk fick högt blodtryck. För en man som aldrig varit sjuk är det en jobbig erfarenhet. Blodtrycket steg snabbt. Det handlade ju mest om förtvivlan över damen, känslan av att aldrig nå fem , men också en skaparkris. När man har gjort det mesta, inte fattar riktigt vad man vill göra mer i livet, är det lätt att få panik, ja till och med  dödsskräck. Det var väl det Bull hade, och det passade Bill på att reta honom för.

Fan, du har ju bara panikångest. Det fattar du väl själv, en kille som du , topptränad, inte röker, inte har diabetes, inte är fet, han kan ju inte ha högt blodtryck av någon annan anledning än ångest, panikångest.

- Jo, det stämmer nog, sa ja. Men vad fan, jag har ju högt blodtryck, kolla bara på mätarjäveln. Jag var till min doktor och han gav mig medicin, sedan var jag till en annan och han sa att jag skulle slänga medicinen.

- Ja, du ser ju själv, ingen tar dig på allvar och tar dom dig på allvar blir det knark. Du borde ju ha antideppiller, men det kan du ju inte äta. Du pallar ju inte att bli såsig, du vill ju vara på ytan, knivsudden hela tiden.

- Just det, jag har ingen lust att skära bort en enda känsla. Jag får lösa det med virre istället, dricka mer. Det spelar väl ingen roll om jag börjar dricka mer nu, i mitt slutskede av livet.

Jösses, du pratar som om du ska dö i morgon. Ett eller två år till lever du nog och det här med damen löser sig. Du kommer att glömma henne, tro mig. Tiden löser sånt.

Vad gjorde man utan Bill? Han sa alltid de rätta sakerna och billigt blev det. En kopp kaffe då o då. Det räckte. Jag kunde ju inte ha högt blodtryck och tränas å mycket som jag gjorde. Något var ju sjukt, men vad? Panik, visst fan. Jag hade panik hela tiden, för allt, men det hade blivit helt galet det här sista året och inte blev det bättre av att jag köpte en puls o blodtrycksmätare. Det finns grejer man kan snöa in på och den mätaren förföljde mig överallt.

Dagen därpå gick jag till doktorn. Jag hade börjat älska att gå till doktorn. I fyrtiofem år hade jag inte besök en doktor, men nu hade jag kommit till ett läge där jag tyckte det kunde vara lönt att undersöka sig. Så underbart det ärmed doktorer. Jag sa det tilldoktorn då han satt och kollade på mig.

Det är underbart att gå till doktorn, så väl omhändertagen man blir. Ni drar fram maskiner för millioner och man får omvårdnad för en skitsumma. Det är ju fantastiskt.

Doktorn tittade konstigt på mig, Som om jag var lite störd,,,men jag menade vad jag sa. Det var underbart. Jag kände mig mycket friskare. Jag ides inte berätta för honom att jag hade haft ett skithårt år med ångest varje dag. Det fattade han nog ändå. Jag fick ligga i lite olika apparater, Ekg och blodtryck och kolesterol och allt var bra utom trycket som var för högt. Ja, vad gör man? Försöka dämpa sin inre oro och ur går det till? Man vet att man inte ska oroa sig och ändå gör man det? Varför, ? Det finn så många varför och man kommer inte att lösa hälften. Jag oroade mig alltid för framtiden. Det fanns nog någon psykologisk modell med det också, att man skulle vara i nutid istället. Jesus, fick väl snart skaffa mig en spikmatta och ligga på. En av mina polare som inte kunde sova köpte en sådan och han sov som en stock efter det. 

Jag tackade doktorn efter en halvtimme i Gudaborgen. Jag kände verkligen att till honom ville jag återvända. Inte alls som hos tandläkaren som är ett satans rånande. Man bara sitter och tittar på klockan och funderar hur mycket det ska kosta.

Nytorget på sjuttiotalet var en mörkerplats. Alla torg i stan var mörkerplatser, för knark och fyllon, sedan kom medelklassen, rensade upp gräsmattorna och nu var parkerna för de mer bemedlada. Det var också en jävla tågordning. Jag ville ha lite mer blandat. På galleri Ikon hade ägarinnan en ny tämligen blek utställning. För att vara fotografi var det synnerligen blekt. Annars var det ett bra galleri, med en bra ägarinna, men hon måste ju försöka få det hela att gå runt och det var kanske inte det enklaste i världen. I dessa nya nedladdningstider var allt billigt bra, alla skulle jobba gratis och alla skulle få allt. En omöjlig ekvation, i och för sig helt enligt mina riktlinjer för jag var ju emot konsumtionsgalenskapen, Frågan var bara hur man skulle få ihop till hyran och en o annan 

Jag köpte Nisse Claessons bok om sin pappa, Stig, i folkmun kallad Slas. En bra bok om en man som var tämligen hopplös, dålig far, och make och söp som en borstbindare, men skrev de bästa, mest ömsinta böckerna. Ganska ofattbart att en människa kan vara så dubbel. Jag hoppades att mina barn inte skulle säga så om mig den dagen jag gick bort. Jag hade vandrat från ett läge där jag haft en hyfsad barndom, aldrig träffat min far, levt med en schysst man som jag aldrig fick kontakt med till pappa, och en mamma som blev allt mer sjuk, isolerad och deprimerad. Klart som fan att jag var märkt, och mina barn blev väl också märkta någonstans, men på det hela taget , hade det gått hyfsat och varit mycket kärlek.

Jag började med morgonpromenader. Det hade tog knäcken på mig att en kille som jag, vältränad, äter bra, dricker måttligt, inte röker, hade högt blodtryck och högt kolesterol. Var det chokladkakorna jag brukade ärta, eller mjölken i kaffet? Jag blev småtokig. Det var helt enkelt ett helvete att bli äldre. Jag trodde livet var oändligt, men nu hade jag fått mig en tankeställare. Inte blev det bättre av att en nära vän ringde en natt och sa att han fått cancer. Då började det klippa rejält i hjärttrakten. 

Jag gick genom Vitan, min park, som de senaste åren blivit en jävla grisig skithög. Det bodde för mycket folk i Stockholm, för många utnyttjade parkerna och alldeles för många var grisar. Överallt låg det lämnade pizzakartonger, cigarettfimpar, sönderslagna ölflaskor. Vad är det med folk? De trista är ju att det oftast är unga människor som saknar vett och etikett. Och det blir bara värre och värre. Den nya unga mansgenerationen är den värdelösaste som någonsin funnits. Jag hade två unga killar med mig i sjuttonårsåldern då jag skulle flytta prylar till Jompa. Vekare typer har jag aldrig sett. Dom orkade knappt gå fyra trappor utan hiss. Och bära, det gick dåligt det. Tio, femton kilo och dom såg ut som dom skulle börja grina. Nej, det finns inte mycket till framtid i det här landet och jag vet inte ens hur den skulle se ut. Jag vill mest dra någon annanstans. Till ett ställe där man bara får vara ifred, leva i sol, vin och dus.

Jag träffade en gammal flamma från sjuttiotalet. Hon jobbade på dagis. Nu var hon ganska sliten, stod och rökte en cigg i hörnet mot Renstiernas gata. Hon hade samma leende som i början på sjuttiotalet då vi älskade på Tyska kyrkans trapp en natt. Vi höll ihop ett tag. Jag gillade hennes humor, men nu såg hon gammal ut. Jag tänkte direkt, ser jag lika gammal ut? 

On berättade att hon flyttat från  stan, ut på landet och längtade till pensionen. Hon var less på ungar, dagis och ett evigt ansvarstagande. Jag kunde förstå henne. Jag kunde inte förstå mig själv. Varifrån kom min förtvivlan över läget? Jag levde ett liv där jag kunde göra vad som helst och ändå kände jag förtvivlan?  Jag ville inte dö, jag fattade väl att jag inte skulle göra det, men det fanns där. Känslan av att jag kunde, att jag var på väg mot döden. Shit, jag sa det till min gamla flamma. Hon skattade och sa att hon såg döden som en befrielse. Efter det skildes vi med en kram. Hon luktade rök, men leendet var samma som förr.

Var till doktorn igen. Värdena börjar stabilisera sig. Jag tänker inte så mycket på damen längre. Det är bara Bill som möter henne då och då på gatan. Varje gång han berättar det mår jag dåligt, känner sorgen, annars börjar det gå allt bättre. Allt det här berättar jag inte för doktorn. Jag lyssnar till vad han säger och jag vet och känner inom mig att jag är på väg tillbaka till min gamla goda form. Jag märker det då jag tränar i Vitan. Jag har bra tryck i backarna uppför. 

Jag är vid en vändpunkt, jag ska svänga mitt liv helt. Jag försöker dra mig tillbaka. Det finns andra kollegor, en eller två, som fortsätter på samma sätt som förr. De super som galningar, stressar, deras kroppar är helt sjuka, jag fattar inte hur dom överlever och de gör mästerverk. Deras arbete är fantastiskt och deras kroppar och deras liv en sorgesång av krämpor, ångest och saknad. På samma sätt som mitt liv varit detta år. Ingen väg är rätt, arbetet är helt skiljt från psyket och kroppen. Arbetet kan se fantastiskt ut, medan livet haltar betänkligt och ändå hänger allt ihop. 

Det gick en månad, februari, mars låg för dörren. Jag arbetade mest. Ibland hjälpte jag Jompa, mest höll jag på med mitt egna. Lågkonjunkturen började skruvas åt. De stora bilbolagen gick på knäna. Vilken svår avvägning. Skulle man rädda fabrikerna, skulle man låta miljöförstöringen fortsätta för att rädda jobb? Svaret var ju ganska givet. Det gick inte att rädda bilindustrin men den kunde ju styras över på något som var vettigare och mer miljövänligt. En snabb, brutal omsvängning stod framför oss. I tv stod Reinfeldt och såg allt mer babyaktig ut. Jag fattade mig inte på den karln, hur han kunde se så nytvättad och polerad ut hela tiden. Det började bli lite geggigt runt Erstagatan. Vi var ett stort kärleksfullt gäng på krogarna och fiken, kanske för stort och kanske för geggigt. Det gick liksom inte att tyda signalerna längre. På krogen var det samma ljuva kvinnor man träffade. Alla vackra och begåvade, men alla var också vänner. Laddningen saknades helt enkelt. 

Bill kämpade på med sin Hiv. Det gick ganska bra vad jag fattade. Han såg frisk ut och han tränade som vanligt och knullade han så var det med dubbla kådisar. Ibland pratade vi om det. Om Oron, den där jävla Oron, som var färre än straffet, sjukdomen. Dödsskräcken. 

Bill och jag snackade om det på krogen en kväll.

-Tänk vad läget kan förändra sig snabbt? För ett år snart sedan var du ihop med damen, hade råångest och nu verkar det vara ganska bra, du har läget under kontroll. Och samma med mig. Jag var kärnfrisk och sedan har jag Hiv, ett nytt liv.

- Lite äckligt, faktiskt. Träffa en polare igår som hade fått cancer över en natt. Han hade ont i ryggen, gick till doktorn och sedan var den saken klar. Man får nog lära sig att inget är givet.

Bill ruskade på huvudet. Han hade skaffat en ny skjorta igen. Det tydde på en viss känsla för livet.

Jag sa det åt honom.

-Jag ska träffa en ny kvinna i morgon. Hon verkar fin, lite samma stuk som oss. Fri och ledig, samma ålder. Det blir spännande.

- Det låter det, vet hon om att du har Hiv?

-Nej, jag får ta det med henne senare. Man får liksom öppna försiktigt och sedan säga det då dom ser vem man är. Jag vet inte om jag skulle dejta en brud som hade Hiv

- Nej, lite nervöst skulle det kännas, å andra sidan är vi ju så pass till åren komna så  en sjukdom till kanske inte spelar någon roll.

Jag tänkte på vad han sa. Hur länge ville man leva?

-Vet inte, sa Bill. Kanske så länge man får utan att må för dåligt. Jag har tänkt en del på det. Hur man börjar räkna på vad som återstår, precis som man skulle ha en aning om det. Vissa menar ju att döden kommer som en befrielse, för mig är det nog tvärtom. Jag vill leva länge till.

-Det beror nog på hur man levt och hur man mår. För en tio år sedan, då jag var femtio, då kände jag mig klar, då fick jag en känsla av att jag kunde dö och lämna allt bakom mig. Men, sedan hände något, jag startade upp något nytt inom mig. Nu behöver jag tio år till för att avsluta det.

Bill började skratta.

-Ditt liv tar nog slut då du inte kan få upp den mer.

Jag började också skratta. Han hade helt rätt. Frågan var ju vad man skulle göra då man inte fick knulla. Det var en jävligt avgörande fråga.  

Vi satt kvar ett tag på krogen. Jompa dök upp för en gratisöl. Han hade alltid gratisöl för han hade renoverat på alla krogar i trakten. Några av de vanliga, ljuva flammorna var också där. Jag frågade S om hon ville följa med mig hem och älska. Hon såg glatt på mig, gav mig en kram och sa att hon skulle tänka på saken. Efter en halvtimme fick jag myror i benen och sa till Bill att jag ville gå hem. S satt och tittade på mig, log och såg hemlighetsfull ut. Det fick bli en annan natt med henne.

Vi gick tillsammans ner mot Nytorget. Det var en natt fylld av kamratskap, tankar om livet, kärleken. När jag kom hem blinkade min telefon. Ett nummer jag inte kände igen. Jag googlade på det. En av damen kompisar. Jag fick ringa upp henne i morgon bitti.

   

Slutet

Det är vår på Erstagatan. Jag sitter utanför busskuren och fikar. Väntar på Bill som är på Ersta sjukhus och medicinerar mot sin Aids. Jag ser han komma ut från sjukhuset. Han springer och viftar med händerna mot mig hela vägen ner till Folkungagatan. Han är andfådd då han kommer fram till busskuren.

Det är inte klokt, skriker han. Jag är fan frisk. Dom har testat mig tre gånger nu, inte sagt något, men sjukdomen har försvunnit.

Vad då? Aids kan väl inte försvinna? 

Jo, dom påstår det. Jag är fan frisk, fattar du?

Nej, jag fattar inget, men om du säger det så.

Bill står bara och hoppar.

Nu får man knulla igen , jes,,,jes,,,

Ja jävlar, nu ska vi knulla för kung och fosterland.

Vi kramar om varandra. Det är vår. Det har gått ett år sedan vi satt här vid busskuren förra gången. Bill går in för att köpa kaffe på Spuntan. Jag känner glädje och sorg. Vi överlevde, damen försvann.

När vi druckit upp fikat går jag en sväng till Folkungatan, köper en ros och kör ut till Kyrkogården.

Det är fint på damen grav. Det är väl mamman som krattar? Jag lägger ned rosen, kysser stenen.

Jag älskar dig, men det här är sista gången jag kommer hit.

När jag kör tillbaka mot stan tjocknar det till på Skanstullsbron. Jag blir irriterad, plötsligt känner jag en hand som lägger sig över min. Jag ser Sofia kyrka. När jag svänger in på Ringvägen ler en kvinna på övergångsstället mot mig. Det är vår. Vi lever. Så är det bara. Vi lever.