Life goes on Grekisk höst

 

Grekisk höst.

Lukaniko, sallad, mavromatiika, två glas vin, en kväll med ett stråk av svag sälta. Gatan är fylld av locals, ett italienskt par bredvid oss. Denna enorma enkelhet. W sitter och drömmer, har varit en omtumlande dag, vi förlorade en vän. Jag minns vännen med glädje, Dimitri, kyparn, passerar och klappar mig på axeln, 

Varje gång jag sitter på den här krogen så slår det mig att denna enkelhet, denna mat producerad i det lilla köket där jag ser mamman, som nu är trött efter en galen säsong med superhetta, hur hon vinkar till mig och säger God kväll och markerar att allt har varit galet, men nu blir det bättre.

Italienarna går, vi säger Bonna Notte och det blir mer rum för oss. Gubbarna sitter på trappan mitt emot. Jag skulle kunna bli en av dom som sitter där varje kväll, det är som vårt Twang, fastän i kubik, de snackar i timmar, i olika konstellationer. Det behövs inga pengar för den enkla koppen kaffe de dricker, men historierna har inget slut. 

Sedan betalar jag, 27 euro, och W tänder lampan på sin mobil och fullmånen lyser på våra ryggar då vi går den snirklande stigen mot vår by, en tiominuterspromenad i total tystnad, sedan ser vi husen glimra på toppen av en liten kulle, Monitsia, den vackra lilla byn där vi bor.