Life again

 I drömmen väcker min moster Maia mig. Hon är blond och lite rund, precis som min mamma. Vi är på Skeppsholmen, Stockholm, i vårt vackra hus strax till vänster om det som ska bli entrén till Moderna museet då Pontus Hulten och co öppnar kasernen några år senare.

Min moster har en lätt patina av stress över sig. På det stora bordet slänger vi upp en linnesäck med frallor, och en fyrkantig klump med smör och en slags ägg som kommer som en rulle. Det ska bli en del av dagens frukost för militärbeväringarna. De kommer med en bakvänd haklapp runt halsen om en timme. 

Nattvakterna dyker upp med sina stora schäfrar, hundarna är försedda med munkorg, och det  är ena riktiga bestar. Jag brukar leka med dom, plocka en sockerbit och befälet som sköter hundarna tar av munkorgarna och jag lägger sockerbiten på ovansidan av nosen. Hunden rör inte en fena tills befälet ger den order att äta. Det blir en lek jag leker många morgnar.

På nätterna är vårt hus tomt, det stora köket och matsalarna ekar tomma, men i ett hörn glimmar jukeboxen i hundra färger och min mormor har öppnat bakluckan där 25-öringarna ligger och jag sitter ensam i det mörka rummet och stoppar mynt efter mynt i jukeboxen, ser hur tången fattar en skiva i jukeboxen, lyfter ut den, vrider den och släpper ned den på skivspelaren och sedan kommer musiken ut i det tomma rummet.

Jag skulle kunna berätta många sådana berättelser, från Baskien, hur jukeboxarna var förbjudna att spela baskisk musik, men gjorde det ändå, det var bara det att man kanske måste välja en Dylanlåt, eller en Frank Sinatra, för att hitta en dold baskisk låt.

Min moster, så blond, storasyster, så kraftfull, så energisk, så känslosam. Vi bodde på Skeppsholmen, hon i Bandhagen och hon gick på morgnarna från Bandhagen till Skeppsholmen för att hålla koll på vikten. Denna eviga kvinnliga rundgång. Viktkollen. Det var samma med min mamma. Vikten, en evig kamp.

Jag växte upp med kvinnlig energi, den blonda energin, men också med ett hat, denna förbannade orättvisa som aldrig kom dom till goda. Jag var den första i min släkt som fick smaka på det som vi borde fått långt tidigare. Jag var den förste i min släkt som utbildade mig och idag, ser vi att nu kommer orättvisorna igen. Och de kommer fort, varje neddragning, drabbar ALLTID de som har minst marginaler, först och mest. Och att DETTA, ska vara så jävla svårt att fatta.

I natt böjde sig min moster över mig och frågade hur jag har det. Om jag förstår att jag är den äldste i släkten, om jag förstår att föra känslan av möjlighet och humanism vidare till dom som är som vi var. 

Sedan log hon så där snabbt och varmt,  slätade till sitt förkläde och försvann bort.