Från min generation.

 Vaknar med en olustig känsla. Höst. Jag sover på flera olika ställen, hemma, Naxos, kolonin, ibland vet jag inte var jag är. Men, jag sover, alltid.

Höst. Arbetstid. Sommar är egentligen ingenting. Som fotograf tänker jag alltid att sommaren ska bli den perfekta, tiden att plåta, mycket folk ute, man hänger runt, men i verkligheten är det inte så. Då jag gjorde Stockholm blues, fem år på Stockholms gator, tog jag få bilder på sommaren, märkte att mitt vemod inte kom till synes tillräckligt i sommarbilderna.

Jag är sjuttiofem, märker hur jag sluter mig allt mer. Jag har polare som är tio, femton år yngre, de känner åldern komma och intensifierar sin träning, kämpar mot kropp, vikt, ålder. Själv hade jag min topp som skidåkare vid 67, då körde jag fem dagar i veckan, fem timmar om dagen från november till Mars. Nu kan jag inte ens tänka tanken att dra på mig ett par dyra slalompjäxor, ja, tanken att stå vid ett bergsstup skrämmer mig till och med.

75 handlar om att sluta sig, spara på energin och odla vemodet. Jag har hela tiden haft en dröm i mitt liv. Att jag en dag ska få den rätta ron, som gör att jag nöjer mig med att bara vara på en plats, eller två, förr var mitt ideal att bo på tre platser. Strömholm var en mästare på det. Hans olika boenden var en kopia av varandra, dukar på borden, arkivet, piporna, man var hemma direkt. Jag har det enklare, en ryggsäck, datorn och sedan förflyttning. Jag bär min trygghet på ryggen och förflyttningarna är nyckeln till kreativiteten.

Bilden är från Skansen. Då jag ställde ut den på Nordiska museet år 2000 stod ett vackert ungt par och tittade på den och mannen sa: Jag vet att den är från Barcelona. Jag sa inget, för det vet vi ju att bilderna finns i betraktarens öga.