Det osynliga året

 Jag kom på att folk som tittar på min blogg ofta gör det på telefonen så då behöver jag inte förstora dom här för på telefonen dyker dom upp i sin största storlek automatiskt. Hasselbladspriset. Inget fel på kvinnan som vann, det är ett helt klart byte som pågår inom fotografi. Allt blir mer konceptuellt, jag brukar tänka på Cartier Bresson, ta hans Kinabilder. Då man såg dom, såg man en annan värld, något man inte hade sett förr. Idag ser det inte ut så, idag kommer inte sådana berättelser fram. Kanske för att alla plåtar med sin mobil, eller för att alla människor är överallt. Jag vet inte vad det handlar om, men personligen berörs jag inte av det konceptuella.

Jag tror på den berättande fotografin, typ den Bresson berättar. Jag kan längta efter en berättelse som hans, som är vacker, grafisk, positiv, ljus, hans bilder lyfter en till en annan, men positiv, varm dimension. Jag har själv, inser jag, en uppgift här. Mitt Grekland ska jag göra till en vacker grafisk berättelse med en text som berättar om livet. Det kanske blir min sista historia, i alla fall ett försök i den Bressonska andan.