Vernissage...
Det började med Ola Billmont, som inte plåtat så länge, bara några år. Han har en bra attityd, framåt, inte rädd för folk, kan leda långt och han var på Ralf, galleriet i gamla Gropen, där de fortsätter att leverera den ena utställningen efter den andra.
Sedan var jag till Ewa Mari Johanssons helt enkelt grymt bra utställning på Folkungatagatan 103, granne med Systemet efter Renstiernas. Herre jävlar, utställningen var som en brottsplats, ruggigt stark.
Dagen efter började jag med Cato Lein, som har varit stadigt förankrad i sin tunga stil sedan tjugo år tillbaka. Han lägger en botten i alla bilder, det är ingen kille som fladdrar iväg, utan han lägger en mild grå botten i alla bilder och sedan fyller han på med stämningar och låter bilderna leva som mosaiker mot varandra, samtidigt som han bygger en historia. Den här gången höll han igen, föll inte för frestelsen och driva på materialet och det hade verkligen en ton som påminner om både Fado och Kenneth Gustavsson.
Efter det drog vi ut till Huddinge och en helt befriande skön trädgårdsutställning på Polluxvägen i Huddinge. Där slog det mig hur många fina kvinnliga fotografer det finns. På Polluxvägen fanns det en hel bråte unga kvinnor som hade ett eget uttryck jag gillade. Det var helt enkelt succé hos Fricken och hans fru Eva.
Efter det landade vi på Il Cafe där Pelle Seth hade satt upp typ 100 bilder på folk i hatt. Ett skönt grepp, som på något vis fick mig att tänka Andy Warhols tjocka boktidning på över hundra sidor i tidningstryck som han en gång i tiden släppte.
Bra grejer alltihop, alltså.
Sedan var jag till Ewa Mari Johanssons helt enkelt grymt bra utställning på Folkungatagatan 103, granne med Systemet efter Renstiernas. Herre jävlar, utställningen var som en brottsplats, ruggigt stark.
Dagen efter började jag med Cato Lein, som har varit stadigt förankrad i sin tunga stil sedan tjugo år tillbaka. Han lägger en botten i alla bilder, det är ingen kille som fladdrar iväg, utan han lägger en mild grå botten i alla bilder och sedan fyller han på med stämningar och låter bilderna leva som mosaiker mot varandra, samtidigt som han bygger en historia. Den här gången höll han igen, föll inte för frestelsen och driva på materialet och det hade verkligen en ton som påminner om både Fado och Kenneth Gustavsson.
Efter det drog vi ut till Huddinge och en helt befriande skön trädgårdsutställning på Polluxvägen i Huddinge. Där slog det mig hur många fina kvinnliga fotografer det finns. På Polluxvägen fanns det en hel bråte unga kvinnor som hade ett eget uttryck jag gillade. Det var helt enkelt succé hos Fricken och hans fru Eva.
Efter det landade vi på Il Cafe där Pelle Seth hade satt upp typ 100 bilder på folk i hatt. Ett skönt grepp, som på något vis fick mig att tänka Andy Warhols tjocka boktidning på över hundra sidor i tidningstryck som han en gång i tiden släppte.
Bra grejer alltihop, alltså.
