Vägvisaren

Jag sätter upp en bild på dörren. På min fru och mig. Det är nästan den enda bild som finns av oss tillsammans. Det är ju rent bedrövligt.
Lånade ut cykeln till Kära K, och stackarn körde omkull och bröt benet. Hon är ju ett riktigt proffs så snacka om otur. Ofta när jag lånar ut något blir det olyckor. När jag lånade ut motorcykeln till Roffe Wikströms basist så fick vi hämta honom på Sahlgrenska med brutet nyckelben och han fick spela den kvällen lindad och fet på moffe.

Ja, det är tider. Anton Corbinj kommer på Fotografiska. Han är bra även om den förra utställningen var en slags katastrof. Han var helt enorm på den tiden han körde småbild, blev sämre då han bytte till Bladaren och nu har han ju slutat plåta. Ledsna på det digitala.

Corbinj är alltid bra, men han var bäst då han var yngre, hetare. Det är ju så att de flesta fotografer som var bra som unga tappar det ju äldre de blir. Det är en naturlig utveckling sedan finns det ju andra som hävdar tvärtom men de kanske aldrig har varit bra fotografer. Det finns fotografer som är genier i sina första år, sedan kan dom aldrig hämta upp det igen. Jag känner många. Inte mycket att göra åt det, livet kallas det visst.