Det är märkligt med bilder. Man tar någon bild och sedan får den som ingen respons, den ligger där år efter år och det tar lång tid innan man bestämmer sig för att tycka om den. Jag är i en slags svacka nu och då är det lättare att se på bilderna om man försöker titta på dom som om jag tittade på någon annans bilderJa, så är det En annan sak är att folk alltid sagt till mig att jag skriver bättre än plåtar. Det kanske jag tycker själv också. Jag vet inte om jag är så bra fotograf, jag är ju ingen så där som gör något modernt eller nytt. Jag är mer en klassiker, en som söker berättelsen, en story om livet, inte så mycket om formen.
Den stora grejen för mig är nog VARFÖR jag tog bilden och den här bilden som är tagen på Skeppsholmen fick mig att känna igen mig själv. Jag växte upp en del av mitt tidigaste liv på Skeppsholmen och jag hoppade mycket mellan stenarna. Det var som om det var jag på bilden. Det tog ett tag att inse, att det var jag, och det gjorde jag först då jag kopplade bort mig själv då jag kollade på bilden, på lyftet i luften, känslan av frihet.
