Hornsgatan...

 

På något vis var det en speciell tid. Rosenlundsgatan, ner till Giffi, där Thomas stod bakom disken. Det vanliga, gröten och två mackor. Ost och leverpastej.

Vi var ett skönt gäng, jag var kraftigt förälskad i henne som hade en fuskpäls som såg ut som en leopard. Hon kom med tiden att bli känd för sina digitalprylar, begåvad kvinna. Och så var det han med det långa håret som jag aldrig minns vad han heter och som försvunnit ur min värld, men han finns på mina kontaktkartor.

Det var en tid med väldig ångest och häftig passion.

Det var en tid innan jag visste något, då jag lärde mig om livet.

Det blev bråk på Giffi, Thomas hade skickat ut en ostmacka till en av grabbarna i Hells Angels som när denne lyfte på osten såg att någon redan tuggat på den.

Det var en blekfet sekund innan vi började garva, de mackor som inte åts upp, åkte givetvis in tillbaka in köket och las på en ny bricka, men någon jävel hade lyft på osten, tagit en tugga, släppt tillbaka ostskivan och Thomas såg det inte.

Vi garvade, blev veckans skämt.

Hon med Ozelotpälsen var förståndig, men hon var också en del av en rörelse som jag saknar, säger inte att jag skulle vilja ha den tillbaka, men den här otroliga passionen för allt.

Pengar? Betydde inte ett skit, tusen gånger var jag utan pengar, tusen gånger besökte jag pantbanken med en av mina tre kameror.

Jag ägde ingenting, jag ägde allt.

Efter frukosten gick vi ofta ner i spelhallen och körde race mot varandra med rallybilar som kostade tio spänn racet. Efter fem race var man pank, det var då det var dags att sätta igång.

   Jag jobbade för pengar en dag i veckan, det räckte, skulle inte vilja jobba för pengar en sekund till.

På sommaren cyklade jag ner till Långholmen, badade naken och såg stan från vattnet. På eftermiddagen åt jag på en sylta på Hornsgatan, ett kebabställe, Jerusalem, det första, som var helt otroligt. De hade en kyckling som var röd och jag satt alltid ute på gatan och åt denna passionerade maträtt. De hade ett rum inne som var svartmålat, det var det dammigaste helvete jag sett någonsin.

Jag säger det igen: Det var en passionerad tid, en ångesttid, men Jesus, så vacker den var.