Från min generation.

 NAXOS ANGEL

Jag hör musik i morgonen. Det gula seglet över min uteplats slår hårt. Det blåser starkt. Jag cyklar ner på byn, köper en sladd av byns äldste invånare. Han tittar på min sladd, länge, länge.

“Vad kostar den”, frågar jag. Den borde kosta 8 euro ungefär. Han tänker, det känns som han funderar på om han ska dra till med något eller köra med ärliga rör.

"Åtta euro”, säger han och tar emot mina pengar.

Det är fullt med folk på torget. Jag går in i en affär och kollar på bilder. Känner igen en del. Konstatins, en grek jag träffade då han olycklig satt i sin morsas smyckesaffär hela dagarna och kvällarna istället för att fotografera. Han gjorde en hyfsad bok om Kykladerna och det är när jag ser på bilderna som jag minns att han hade en cd med Mecki Mark Men och att vi gick ut en natt tillsammans på Jimi Hendrixcafè.

Det är samma vind vid havet som vid bergen. Hur privat ska man vara? Någon hygglig själ skickade något om att man blir idiot om man skriver på Facebook. Jag svarade att man var en idiot om man förde en sådan imbecill tanke för långt. Vad ska du säga till dom som skrev på stentavlor.

Eller dom som skrev varje dag på en bit papper i sin cell. Eller dom som ristade på en kalkstensvägg för tusen år sedan.

Var man skriver är likgiltigt. Det viktiga är att man skriver och vad man skriver om och hur man skriver det. Jag fick inget svar.

Det är som sagt samma vind vid havet som vid bergen. Ibland far tanken över mig att det var idiotiskt att köpa det här huset. Hur i helvete ska vi få det att gå runt, ekonomiskt, socialt, på alla plan. Å andra sidan: Det är väl det som är utmaningen. En dag som denna, lätt bris, bara 28 grader, helt underbart väder, lite moln, naken, bar överkropp, skrivandes.

Svårt att komma förbi att det då känns bra, men som käre Hem brukade säga: Det är tankarna på nätterna som räknas. Då fläkten ljuder sitt tysta vinande, då natten slocknat. Så, är det också. Vi är några stycken dårar här som tagit på oss en börda, antingen ekonomiskt eller så fysiskt och vi får väl dra det hela i hamn. Hellre det här än att vandra i samma kvarter hela livet.

Inget ont om det men det är något som får komma då det andra är nerlagt, avklarat.

Graham Greene, den fabulöse, skrev en gång att konsten att rymma skulle man inte underskatta.

Han bodde själv i en tvåa i Nice, hade ett förhållande med en gift kvinna och trassel med maffian.

Det kan man kalla ett sätt att hålla andarna vid liv på nätterna.

Tiden är allt. Att göra det man kan av den utmätta tiden man har. Att inte stressa men inte heller falla i fällan om ensamhetens förlov eller meditationens fantastiska inverkan.

Stilla flyter Don, men lika förbannat flyter den med väldig kraft. Hitta flytet och kraften, men tro inte att det är givet att flytet består alla dagar. Alla floder har en krok eller flera.

Jag har hittat en liten hörna i livet, i världen, men lika förbannat är det viktigaste i mitt liv en liten triangel. Min fru, mina barn och några vänner. Den där lilla triangeln, som jag inte trodde på i femtio år, är faktiskt sann. Den lilla triangeln är den man lever för. Det trodde jag inte heller. Vårda triangeln, säger jag bara. Även den magin kan försvinna.