Uven...

Cafè Uven stängde 1981 vill jag minnas. Hornsgatan. Det var lite märkligt för det var ju ett ölkafé med schyssta luncher men det hängde lite i luften och då tog några från gamla kv Mullvaden och drog igång verksamheten, med ekologiskt osv, det funka inte alls och Uven gick in i döden. 

Nu har det ju uppstått, 55+ står det på fönstret. Minimiålder, jag behöver inte visa legg, klarar det med minst tjugo år. När jag kommer in är det ganska gemytligt, lite som Röda Rummet på Berns på den tiden, liksom en massa polare och polarna består av ett gäng som är femtiofem plus och verkar vara på bra humör och har varma blickar.

   Jag sitter med en kär vän från Dalarna, borden sitter tätt och jag lyssnar på de som sitter bredvid oss. Två snubbar sitter och dricker en öl, den ene hajar inte hur han ska få sitt Swish att funka, tills polarn säger: Men för fan, skriv in ditt personnummer bara och det verkar vara susen för de pröjsar och drar.

   Jag käkar pyttipanna med mycket rödbetor, och det sätter sig ett nytt par bredvid oss. En snubbe som ser ut som en gammal  hockeylirare med lite flådig frilla och en donna mitt emot som verkar lite eftertänksam. 

De snackar på ett tag, jag käkar pytten som är helt okey, kanske lite slö sallad, men så hör jag hur kvinnan säger: Du verkar så öm och fin... Snubben svarar: Nu blir jag så kär i dig och böjer sig fram pussar och henne.

Det är vackert, jag vågar inte riktigt titta,, efter ett tag så dividerar dom lite om var de ska åka, hör hur de kollar varandras adresser och försvinner.

Pytten är slut, tar en java som avslutning, funderar över den kärleksfulla atmosfären, som att återupptäcka något nygammalt? 

   På Hornsgatan, mina gamla kvarter, är Giffi nersläckt, en epok i graven, men Uven har rest sig ur askan och kanske några från de goda tiderna från Röda rummet satt där och såg mig komma in och tänkte: han är fan sig ganska lik. Man kan ju alltid drömma, eller hur?