Dagens sång..

Den märkliga overkligheten. Jag är som jagad av minnen. De kvinnor jag levt med och de människor jag umgåtts med börjar ta plats i ett speciellt rum inom mig. 

Jag söker mig helt enkelt bakåt, vill knyta ihop en och annan knut som jag lämnade oknuten. Det kanske inte går men minnet är levande.

Jag är i en märklig tid. 

Jag har aldrig haft det bättre. 

Jag minns då Christer Strömholm sa det, en kall natt i Gerlesborg. Vi vandrade omkring i snön, det var som sista rycket, då säger han: Jag har aldrig haft det bättre, Paris sjönk tillbaka, han snackade om att till våren, då snön var borta, skulle han gå ut och plåta något på bakgården.

Jag har aldrig haft det bättre. 

Det är en varningssignal, för min erfarenhet säger mig att varje gång man tänker den tanken så sker något som kommer att slita på en. 

Jag vandrade till Fiket, det var en av dessa grå dagar då grått uppfanns, då inte solen slickade en enda vägg på hela dan, då var det mörkt på Fiket. Jag gillar det mörka.  

Jag har aldrig haft det bättre. Det är en vacker tanke, men var går gränsen för att ha det bättre? Är det då man känner sig skuldfri och fri från kraven?