Jag är klassresenär, inget snack om saken. Mina föräldrar jobbade sig upp, ungefär som vissa invandrare gör idag. Man har två jobb, har en vision, som man sedan aldrig riktigt får vara med om, utan det blir barnen som tar den vidare. Föräldrarna fixar fundamentet, barnen, med lite tur tar det vidare, men sedan barnbarnen, hur går det för dom? 

Mina föräldrar dog tidigt, båda nåt år efter de fyllt femtio, min biologiska pappa dog innan jag var född, borta och försvunnen, återuppstånden som ett namn på ett papper från Fonus då jag var fyrtiofem.

Jag ville aldrig ha ett jobb, jag ville inte heller bo i Sverige. Var jag en främmande fågel? Vad var det som inte passade mitt sinne? Kanske känslan av att bli styrd. Jag minns hur min styvpappa fixade ett jobb åt mig, då jag misslyckats med att ta mig till den ekonomiska linjen på gymnasiet. Jag hade tränat bort studierna och jag skulle börja på ett kontor, vara någon slags kontorist och sköta posten på Hakonbolaget. 

Jag kommer in på kontoret, en vänlig människa visar mig mitt skrivbord, pennor och suddgummin och en hög med post. Jag sätter mig ner, ser ut på lastkajen där lastbilarna kommer med dagens last av matvaror. 

Jag går ut på lastkajen, bestämmer mig, hoppar ner på gatan och lämnar kontoret. Det var det närmaste jag någonsin kommit ett fast jobb. Två dagar senare möter jag min far på gatan: Vad gör du här, är du inte på jobbet?

Jag har slutat, sa jag.

Okej, sa han, skaffa ett annat då.

Han var bra min styvfar. Inget jävla fjantande. Gör vad du vill och stå för konsekvenserna. 

Sedan kom jag ändå in på den ekonomiska linjen och skulle bli ekonom. Hur fan skulle jag kunna bli det, som inte ville ha ett jobb?

Efter studierna på universitetet, hämtade jag aldrig ut betygen. Jag åkte till Spanien, och på den vägen blev det.