En tanke..

Det visslar ute i gränden, det är fårabonden som visslar och gör kräkljud och fåren kommer till honom, sedan dundrar det till i några minuter då alla får forsar fram som en liten porlande bäck under vår veranda.

Jag kastas mellan det möjliga och omöjliga, hamnar på en sajt på Insta, en undervacker ung kvinna sitter i Gaza och filmar sig själv, tyckte jag såg hon hade 600 000 följare, det kan vara mer. Hon har ingen el, inget rent vatten, hon ser otroligt välvårdad ut och det ramlar ner papper från rymden, där israelerna säger att hon och alla andra måste flytta på sig och då ska man veta att runt omkring faller bomberna, de flesta husen är grushögar och den här otroliga, unga kvinnan säger bara: Jag stannar och dör hellre än flyttar en gång till, och tro mig, det var inget skämt. Sällan har jag känt något starkare och sedan gick jag igenom hennes Insta och man bara rämnar och jag känner som alla andra som sett henne: Vad fan gör man och lever hon i morgon?

En bild dyker upp på min skärm, Christer Strömholm, man kanske inte ska skriva om dom som inte finns, men kvinnan i Gaza bevisar att sådant är trams, man ska skriva om allt som betyder något, hela tiden. ALLT, och bilden på Christer tog jag i hans hus nere i Gerlesborg.  Han mådde inget vidare och jag brukade sitta och snacka lite lätt i hans sovrum, den bruna morgonrocken och de nakna fötterna. Vi sa inte så mycket och han frågade aldrig mig heller om så mycket. Det fanns som en ande som inte skulle röras. När det var dags gjorde jag mat och vi åt och sedan satt vi där och babblade lite och inte mer med det. 

På natten sov jag i hans rum med alla bilder, andarna rörde sig i skuggorna och då jag åkte såg han ledsen ut. Vad jag lärde mig om den tiden var inte att ta bilder, eller babbla om allt, det var snarare så att jag lärde mig att leva med tystnaden och förstå att det egentligen inte finns något viktigare än att vara där och inget mer med det.