Att resa

På matstället talar vi om amerikanarna. Deras märkliga påverkan på turismen, väldigt negativa påverkan. De är kanske det mest nervösa folket i hela världen. Vilka kan tänka sig tanken att göra Europa på sex dagar och påstå att man sett något? Man kan lika gärna köpa några vykort i hemorten

Jag minns Bressons ord om att resa: Under en månad är ingen resa, men turister reser ju inte längre för att resa, de reser för att ligga på en solstol och bygga ett band av trygghet kring sig.

Inget ont om det, men det systemet krackelerar snabbt nu.

Grejen med att resa är ju att det ska ha ett visst innehåll av otrygghet.

Den tryggaste platsen när jag var liten, var en skog, under ett träd, sedan kom det andra platser. Jag tror många längtar efter den totala stillheten inom sig, det vi kallar tråkighet, som är den ultimata starten på aktivitet. När man blir trött på sig själv, man kan inreda och dekorera, det är bara ett uttryck för en inre resa, som startar då man stänger ner.

Idag, i vårt Gula hus, som är som en borg på en kulle omgiven av olivträd, känner jag aldrig någon rädsla, när jag bodde i Paris var jag skiträdd hela tiden, i Barcelona hittade jag hem i mig själv, i Berlin kände jag mig som en fisk på land.

Så, kan det vara, i Stockholm finns det ett ställe med en utsikt mot en allé med träd, där kan man sitta och lägga till och dra ifrån, jag har ändå suttit där i 56 år och lagt min strån i kors, på något vis har jag sytt en kostym som passar för vidare öden.

I det gula huset, lyser lamporna svagt i trappan, som en ytterst osedlig kräftskiva och disken kallar, snart stängs luckorna och sedan får natten dansa sin egen vals och där följer vi bara med.