"När jag passerade såg jag ett café, ett café på gatan, med öppen dörr, och ett litet runt bord utanför, lagom stort för två personer, två glas vin, två små järnstolar, ett diminutivt café... sjabbig, med blekt skylt, ett tråkigt fönster, skåpiga väggar, ojämnt tak. Det lilla i det, intimiteten i det, mänskligheten i dess andel... En människa känner att man kan sitta på ett sånt här café även om ens hår inte är perfekt på plats och ens skor inte är skenade... Man skulle kunna sitta där och känna sig unik, känna sig i samklang med världen, eller ostemt, känna sig mänsklig och öppen för mänskliga känslor... Man skulle kunna sitta där om man kände världen för stor och för barbarisk, och återigen känna sig i en mänsklig miljö, en riktig miljö för en människa... Varför kände jag mig uppvärmd av brister, obehag och patina? För att intensivt levande lämnar ärr... inre ärr, uppmjukat, mänskligt slitage. " Anais Nin.
