Judepasset

1969 kom jag till Paris för att göra karriär som reklamfotograf. Första kvällen i Paris gick jag på en krog för att äta. Hur jag än viftade så brydde sig kyparen inte om mig. Till slut frågade min bordsgranne mig varifrån jag kom? Sverige, sa jag och då ropade han högt till kyparen: Han är inte tysk, han är från Skandinavien.

Det gav mig en tankeställare. Under samma tid som jag var i Paris träffade jag en annan man på en annan krog och han frågade mig också varifrån jag kom och jag svarade Sverige och då tittade han med förakt på mig: Lilltyskland.

Det där har förföljt mig och den senaste tiden har jag sett filmer och dokumentärer om tyskarnas inmarsch i först Danmark och sedan Norge och den svenska insatsen känner vi alla till. Hur vi la oss platt och hur det sedan kom att bygga vårt välstånd. Man kan säga att vi samarbetade med tyskarna. 

I alla fall, ikväll såg jag en film om hur tyskarna tog Danmark och det gick väldigt fort och jag frågade min fru som vet det mesta om sådant här, hur det gick för judarna i Danmark.

- Jo, svarade hon, de flesta lyckades fly till Sverige, men Sverige och Schweiz framförde 1938 önskemål till Nazityskland om att judarna som försökte fly kriget skulle få en egen stämpel i passet, ett rött J. Sedan kunde de svenska tullarna bara stoppa dom vid gränsen och skicka tillbaka dom till en tämligen säker död i  Tyskland. 

Jag tänker på vilken urusel historiebeskrivning jag fick i skolan. Varför fick vi  inget veta om det svenska sveket i kampen mot nazismen, varför fick vi inget veta om hur det gick till i Norge. Det måste väl vara av yttersta vikt att få veta hur våra grannländer hade det under kriget mot Tyskland. 

Jag blev helt enkelt bestört efter att ha sett filmen och fått insikten om att vi varit behjälpliga med att hindra människor att fly från en säker död. 

1943 krävde tyskarna att Danmark skulle rensas från judar,  7800 judar tvingades fly snabbt och svenska fiskare och folk med båtar hjälpte de danska judarna över sundet till räddningen i Sverige. Anledningen till att de tilläts komma till Sverige var ju givetvis att man nu kände på sig att tyskarna var på väg att förlora kriget. Den uppgiften gav mig lite ro i själen men att läsa om hur svenskarna svek Norge, Danmark och judarna under kriget är en ganska fasansfull upplevelse. Det är på något vis också fasansfullt att uppleva att viljan att hjälpa människor i den yttersta nöden idag verkar vara lika svag som 1938.