Jag förstår ingenting, eller, det är viktigt att ha varmt på fötterna

 

Jag tror att skriva blogg är framtiden. Att skaffa sig en publik över sina egna tankar. Jag läser Kristian Lundberg. Han skriver som en blogg, stackato, snabbt, sätter en äggklocka på ringning och drar på. I ryck, snabba ryck. Han fungerar som mig. Jag läser Fredrik Ekelund. Lugnare tempo, Malmö, båda skriver om Malmö.

Jag skriver om mig själv, Stockholm. Det anses inte så bra att vara Stockholmare. Jag är något annat, mer, människa, vagabond, drömmare. Jag förstår inte mycket nu. Jag säger som den sköne barden Lundell. Tänk allt som var så viktigt för oss förr, och nu, kanske ingenting. Fotografi? Jag hänger inte med. Jag förstår inte hur man ser på bild idag? Jag förstår fan ingenting.

Det spelar ingen roll. Jag är som de gamla racegubbarna i backen. De har inte köpt nya skidjackor på tio år. Det är dyra jackor, det ser man, men tiden har frätt på dom. Jag gillar den inställningen. Att tiden fräter på en. Jag återupptäcker Kertez, Atget, Brassai, Man Ray, de gamla rövarna. Varför? Kanske för deras bild på människan är varm, kärleksfull.

Jag fattar inte mycket. Nu börjar min skidjacka bli trött och sliten, lite tunn. Kanske ska jag köpa en ny eller ska jag leta i garderoben efter en annan gammal? Det viktigaste ändå är vad man har på fötterna. Det är där det börjar.