Bagdad
Tandläkaren är en kvinna, född i Bagdad. Ytterst snäll och duktig. Jag blir så innihelvetes nervös då jag ska gå till tandläkaren. Jag blir nervös för allt i vita rockar. Jag har haft enough of that, men nu har ju faktiskt tandisen kläder i blått.
Jag blir nervös för blåa kläder också. Jag blir fan nervös för allting som handlar om sjukdomar, sjukhus och vård. En gång i tiden trodde jag att jag skulle dö under ett träd i skogen. Vid närmare eftertanke är det nog så det ska gå till. Somna in under ett stort träd och bli uppäten av en björn.
Den döden är i min stil.
Kvinnorna i blått, tandläkaren från Bagdad och syrran från Jakobsberg, fixar min tand snabbt. De är duktiga kvinnor och trevliga, riktiga charmtroll om man nu får säga så.
- Kan du komma tillbaka den 1 sept, säger hon från Bagdad.
- Inga problem, det är alltid kul att träffa dig, säger jag och småljuger. Enda problemet är ju att våra dejter är mina dyraste i livet. Varje träff går på i runt fem tusen spänn. Vet inte om vi kan fortsätta så?
Vi enas om att nu får det bara bli en date till, sedan kan jag sluta vara nervös.
Jag går till Nytorget, tar en fika, sitter och tittar ut över torget. Minns den här historien då den berömde författaren var förbannad på kvarterssnuten och skulle kicka honom i röven. På den tiden, på vintern, var det en osandad isgång över grästmattan, och författaren halkade och slog sig som fan då han skulle komma till och kicka snuten i röven. Han sträckte sig som fan och fick bärhjälp in på posten av den snälla kvarterssnuten.
Nå, jag satt där på fiket, som heter Gilda, min polare fixade ju med det en gång i tiden, annars satt vi mest på ett hak som hette Tevere, som var den enda pizzerian på hojtavstånd på Östra Söder. Det låg visst en annan nere vid Bondegatans slut, men vem fan orka masa sig dit ned för att köpa en pizza. Slutet på Bondegatan var mörka trakter. Gick knappt att ta sig igenom slummen innan man kom till Danvikstull.
Nå, nu satt jag på Gildas och kolla på Nytan och mindes en vinterdag då posten var öppen och vi hade en kvarterspolis. De satt två unga kvinnor med bäbisar utanför som jag kollade in. Deras barnvagnar, pansarvagnar. Vem fan har lurat i ungt folk att dom ska ha sådan skit till barnvagnar som de köper för dyra pengar. De har terrängdäck, väger bly, många brudar orkar ju inte dra dom över ett trappsteg. Och jag har sett unga kvinnor som inte kommer in på efterlängtade seconhandaffärer för att deras bulldozers till vagnar är för feta. Om jag skulle gå till val på något så är det: Köp begagnade barnvagnar som inte väger något. De behöver inte ha krockkudde och vällingställ.