Claes Gabrielson skriver om Bresson på sin blogg. Tänkvärt som alltid. Jag kan känna mig som en förlängning av Bresson. Eller rättare sagt, jag försökte plåta som Bresson i många år. Oändliga resor, ha det där grafiska utsnittet, sälja bilderna över arkivet. Det höll i sju år och jag misslyckades.
Inte för att jag tog dåliga bilder, för många av mina bilder från Spanien, Sydafrika, Grekland, håller en alldeles speciell klass, utan för att jag orkade inte med det mentalt. Livet blev för ensamt och jag var också för fattig. Bresson hade pengar. Det har jag aldrig haft.
I alla fall. Jag försökte, många har försökt och alla har vi misslyckats med att härma Bresson.
Mitt andra försök var att jobba som Eugene Smith och andra reportagefotografer. Då kunde jag samarbeta med en skrivare. Det gick också i några år sedan hade jag slitit ut alla skrivare. De kunde inte resa så mycket som mig och de behövde tjäna pengar.
Det tredje försöket, och det var kanske då jag kom hem på allvar, var när jag började skriva och plåta själv. Orden gav min sargade själ ro, satte ihop de olika bitarna i mitt liv. Nu har jag gjort 30 olika böcker där i alla fall fem är skrivna, riktigt skrivna av mig. Det är en skön känsla.
Ibland kan jag känna en sådan tomhet över mitt arbetsliv. Vem och varför och vad ska jag berätta om? Bresson håller en nivå som är ljus, även om det finns mörker i vissa av hans bilder, men just det ljusa gör att vi tror på livet. Jag tror inte på att skildra det mörka, det är svårt att leva med det som skildraren. Man är mörk nog i själen redan från början. Ska man sedan grotta ner sig i mörker blir det inte lättare.
Svår fråga det där? Jag vet bara att jag drivs av ett slags tryck, om jag inte arbetar, om jag inte skriver, plåtar, tänker, så går jag liksom sönder. Min kropp stannar, blir förstoppad. Det är säkert ingen ovanlig känsla, för tex Fassbinder och alla andra som håller eller hållit på.
Och ändå, känner jag mig alltid utanför, utan mening och mål,,,det är kanske det svåraste. Hur finner man målet och meningen?
du är fantastisk precis som du är och jag hoppas fotografiska vaknar upp så en stor publik får se; jag förstår att man försöker vara som . . . och det är kanske genom att slå in på förebildernas väg som vi hittar vår egen, jag tror Bresson skulle känna livet i dina bilder, han var ju en sensitiv man och kanske avundas lite också
SvaraRaderaTack du, hörs framöver på fiket
SvaraRaderaJag grottar nästan bara ner mig i mörkret när jag fotograferar. Därför har jag (nästan) slutat med det och koncentrerar mig på att leva livet utan kameran framför ögonen. Vilket härligt lugn i bilden med galsögonen!
SvaraRadera