Svart himmel över Naxos, tankar...




 När jag går ner till Galleriet på Hornsgatan 42 är jag lugn. Jag har gjort så många utställningar, över hundra, så jag känner mig inte speciellt orolig. Jag tycker faktiskt bara det ska bli roligt. Det är faktiskt en tid då jag inte ställt ut. Det är dags.

På Medborgarplatsen står de i kö för att få sin spruta.Det är ingen lek. Det är helt åt helvete att folk ska stå utomhus för att få en dropinspruta, men det som verkligen berör mig är soppköket som ligger strax intill där de ska vaccinera sig. Vi har ett soppkök och där står dom människorna som på något vis inte riktigt fått ihop ekonomin och får soppa. Jag menar, det är verkligen inget att skämmas över, och de som sköter soppköket är hjältar men jag blir så förbannat upprörd över att vi ska behöva soppkök i vårt land.

Vad fan är det som händer? Vad FAN är det som händer?

Jag kommer till den vackra, men dyra lokalen på Hornsgatan 42, bilder har jag hängt dagen innan med underbare Fricken, min polare, filmaren, boxaren, julgransförsäljaren. Det ser fint ut.

Vi häller upp vinet, vi öppnar klockan 1300, men redan halv tolv dyker de första upp och jag säljer min första bild en timme innan vi officiellt öppnar.

Det blir en lång dag, men det som slår mig till kvällen är all underbar kärlek jag får från mina kollegor. Det är rörande, kärleksfullt, fantastiskt, att de räcker mig sina händer med sådan värme. Det rör om i hjärtat.

Sedan tittar jag på mina bilder. På den ena väggen hänger analoga bilder som jag tog på 90-talet, har skannat och skrivit ut som utskrifter. De är fantastiskt vackra in sin tonalitet. På den andra väggen har jag tjugo bilder som jag i princip har fotograferat med mobilen. De är råare, hårdare, skarpare, ett annat utryck. Vad som är bäst är en smakfråga... jag har inga åsikter här..

Jag ser också att återigen är jag tillbaka till det som varit grunden i min fotografi. En slags vardag. Jag har alltid sökt det maximala i varje bild, men UTAN ansträngning. Jag vill inte ha bilder som skapar maximalt utryck genom objektiv eller ansträngda poser. Jag vill att mina bilder ska vara som snapshots, men nära, varma, tagna i det där ögonblicket som bara finns i en hundradel. Där mina erfarenheter passar som bäst med vad bilden uttrycker, och då bilden tas ska den ha en maximalitet, den ska vara så stark som möjligt, men samtidigt ska den vara allmängiltig. Den som ser bilden ska kunna identifiera sig i läget eller känslan. Jag vill också att den ska vara ärlig, inte ett tjuvskott. Jag kräver i princip av mina bilder att de ska ha en relation, ett öga mot öga. Den här utställningen har en hel del bilder utan människor, miljöer och det beror på att jag är väldigt mycket ensam och då vill jag ladda de bilderna med en slags längtan och skönhet. 

Det är svåra saker, men jag kan säga vad jag aldrig vill ha och det är det ansträngda, tjuvskotten och de absurda teknikerna. Jag vill ha enkelheten i vardagen. En slags ljus i tillvaron.

Det kommer mycket folk, jag babblar i sex timmar. Mina fina varma vänner passerar en efter en. Det är en ljuvlig dag. Då jag går hem till min fru är det svart på kvällen, det lyser ur fönstren, halt på marken, men jag vet hur man går då det är halt, det ingår i mitt DNA och kylan är underbar. Hemma väntar ett varmt badkar och jag tackar dagen för att den blev som den blev. 


Kommentarer

Populära inlägg