Patti Smith...o tiden

Polarn Lolita sänder live från Grönan där Patti Smith lirar...jag ligger hemma och softar, går upp för att kolla om jag har några bilder av henne från då jag plåtade henne, 1976 på Konserthuset och sedan 1978 på Göta Lejon. Jag minns inte så mycket av Konserthuset, mer än att Jocke Strömholm också var där och Lundell också, men desto mer från Göta Lejon där jag lirkade mig upp på scenen och stod en meter eller två från Patti, hittade en video på U-tube där jag stod i hörnet precis då dom lirade som värst.
Hon var ganska bra, inte super, men har ju kommit sig med åren. Det är ändå ganska coolt att hon har fått så bra genomslag i Sverige, det är lite samma som Springsteen. Han är ju också ganska älskad om man säger så. Själv tyckte jag hans spelning i Göteborg var så enahanda att jag gick ut från stadion och drack en öl utanför. Senare kom jag att hänga med och plåta Nils Lofgren, gitarristen som var en skön, schysst kille.

Dom bilderna hittar jag inte heller. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att spara negativ av artister. Jag minns mest vad vi snackade om och hur det kändes att hänga med dom.

Tiden går, så är det bara. En gång i tiden kastade jag 40 av mina 75 pärmar fulla av negg. Det åkte nog en hel del där, kanske ett och annat som hade varit kul att ha idag, men jag tänker inte så. Eftersom man alltid har fått så dåligt betalt för alla jobb så såg jag nog heller aldrig att det var någon större idé att spara på negg för att någon skulle få dom gratis då jag dog. Jag hämnades med att kasta neggen. Snacka om löjlig hämnd, men lika förbannat, en liten hämnd.