Sista eller första sommarkvällen

Jag sitter med min fru på kolonin Vi äter. Det är första sommarkvällen i Stockholm. Om fem timmar ska jag resa. Det är som vanligt i mitt liv. Känner en slags sorg för att lämna min fru. Jag skulle alltid vilja vara med henne, men hon har ett jobb i Stockholm och jag har inget och hur jag än vrider och vänder på det så finns det nästan ingenting i Stockholm som intresserar mig. Jag skulle hellre vilja bo i fjällen vid ett berg, eller vid en stad vid havet osv,,

Jag tycker om att titta på stadslivet men jag vet verkligen inte hur jag vill delta. Det är en märklig känsla, men jag vet faktiskt inte hur jag vill delta i stadslivet.

Jag vill vara med min fru och se mina barn, men sedan vet jag inte. Det är väl därför jag reser iväg, för jag tycker jag har viktigare saker att göra på annat håll. Jag längtar efter att göra viktigare saker än att gå omkring och vara Stockholmare.

Ja, jag kan bara säga att jag känner en sorg, alltid har gjort och kanske jag heller aldrig kommer över den här tudelning i mitt liv. Det har pågått så här sedan jag var nitton år. Först nu har jag hittat något som påminner om ro.

Det är mycket med Trump nu. Det värsta jag sett var nog ändå då han var så oförskämd vid gruppfotograferingen. Vilken jävla stil. Han var ju helt oförskämd. Amerika kan ju inte fortsätta att ha honom som president. Ingen kommer att ta det landet på allvar längre. Trump skämmer ju ut hela landet.

Jag vet hur det kommer att gå med sorgen. Efter ett tag känns det bättre, men jag vet ju också att jag kommer att längta efter min fru och att jag måste komma till en lösning på det här och att lösningen inte heter Stockholm.

Populära inlägg